WoBWorld

AAAhhh. Fredag. Som jag tidigare sagt så sitter det i ryggmärgen att fredagen är en speciell dag, även fast man går hemma och skräpar mest hela tiden. Det är en dag att se fram emot, precis som att jag får lite söndagsångest trots att jag kan sova hela måndagen om jag vill.

Så det var med förtjusing jag vaknade i morse efter en god sömn under natten. Det är något speciellt att lägga sig för att sova i en nybäddad säng när man är nyduchad. Man sover så gott så gott. Så det var det jag gjorde. Sov gott. Jättegott till och med och det är jag inte så där bortskämd med. För det mesta så vaknar jag helt slut efter att ha sovit eftersom jag viftar och vevar och skuttar och hoppar och pratar i sömnen och snarkar och lever allmänt rövare. Det är vad som sägs av de stackare som sovit bredvid mig under åren. Ibland vaknar jag och finner att täcket ligger i dörröppningen och kuddarna är utspridda på golvet. Hur nu det hela går till, inte vet jag.

Tanken är att jag ska ta ett stycke buss in till staden för att hjälpa tant mamma med lite pyssel. Sen ska jag nog hem och tvätta tror jag. Om jag får någon tvättid alltså. Annars klarar jag mig utan det med. Förutom det vet jag inte riktigt vad jag ska göra idag. Städat har jag ju gjort så att man nästan lockas att skita ner lite så att det inte är så glänsande rent överallt.

Det får väl bli lite tv och lite läsa och lite lyssna på musik och lite skriva. Lite som alltid och för det mesta liksom.

Jo. Så får det nog bli.

För er som har Spotify så lyssnar jag idag på: http://open.spotify.com/user/winono/playlist/6WzwyT6VFTiW6ovo7sWWK7

Precis hur bra som helst.

Förövrigt läste jag någonstans att den nya influensan minsan har skenat iväg totalt. I förra veckan blev hela 350 personer sjuka i den. I landet. Betänk. Hela 350 personer.

Av sisådär 9 miljoner.

Hua vad aggresiv den där sjukan är.

Nu minsan är det rent i mitt lilla hem. Oerhört rent. Men mitt i allt städande så upptäckte jag att en sak var försvunnen. Nu är det ju inte så ovanligt att saker försvinner i ett hem. Speciellt inte i mitt hem. Glasögon, hammare, tandborstar och fjällkontroller har under åren försvunnit från världen i mina hem. Ja, ibland har till och med jag själv försvunnit. Släktingar och familj har letat och kliat sina skallar. Men oftast har jag återfunnits på närmsta utskänkningsställe, glad och nöjd.

Men nu har en såndär konstig sak försvunnit. En äggkopp. Hur faen tappar man bort en äggkopp? Det borde ju enligt alla kalkyler vara stört omöjligt. Man tar äggkoppen från skåpet, fyller det med valfritt kokt ägg och äter ägget och diskar koppen för att senare återbörda den till skåpet igen. Men någonstans där på vägen har allt failerat och jag har nu bara en äggkopp. Tidigare hade jag två.

Ja, före det hade jag faktiskt sex stycken. Men sen fick jag sex, gifte mig, slutade ha sex, skilde mig och vips hade jag tydligen bara två äggkoppar kvar.

Nu har jag bara en. Märkligt.

I vilket fulla fall så är här som sagt rent och snyggt. I morgon ska jag in till staden för att hjälpa tant mamma med lite ärenden och även köpa lite kattsand och mat till fredagsmyset med mig och katten och.. tja, mig. Så ikväll är tanken att somna tidigt. På något sätt. Troligen.

Eller nått.

Det här med att vara förkyld är så förbannat tröttsamt. Den här gången är jag inte sprakande förfärligt sjuk utan bara sådär envist eländigt snuvig och huvudet bankar på ett ytterst otrevligt sätt. Förutom det så är jag helt ok. Lite trött men hey, det är snart november och när är man inte trött då?

Men något jag bara måste göra är att städa här hemma. Det är snuskigt stökigt och jag får tuppjuck bara jag tänker på saken. Så idag ska jag ta tag i alla tillgängliga städredskap och göra rent hur minsann. Så kanske man mår lite bättre på köpet med. Faen vet liksom.

Så. Det är väl bara att sätta igång då. Hej och hå och en flaska vatten.

Betänkt att vi bytte ut ordet muslim mot jude. Ordet blatte mot jude. Eller meningen, "judar är det stora hotet mot Sverige".

Hur känns det?

Visst smakar det Tyskland 1935? Eller ni kanske inte har läst så pass mycket historia att ni kommer ihåg 1900-talet? Koncentrationsläger. Kristallnatten. Göbbels? Göring? Hitler?

Judar är det största hotet mot Sverige.

För när ni säger att blattar är det största hotet så menar ni väl även Judar? Bögar? Eller egentligen alla som inte ser ut som din mamma? Även om hon är hennafärgad i håret. Finnar? Det vet ju alla hur Svenskar frukade finnar och deras knivar och det har ju inte ändrat sig så mycket. Inte i lilla Borås i alla fall.

Jag har en lösning till. Den här gången på ett riktigt problem. I alla fall som jag ser det. På Fejan har jag givetvis gått med i en grupp som heter "SD har fel". Nog fan finns det folk då som tycker "inte hela tiden". Alltså. Människor som jag respekterar och som jag trodde hade någon form av tankeförmåga säger detta. Nu säger kanske någon av den här sorgliga bloggens läsare "men det är ju sant ju".

Jo. Men där kommer min idé in. Låt SD regera i 8 år. Helt utan krav på att behöva tänka på något annat än sitt partiprogram. Köra racet fullt ut. Blåsa på. LÅT SD REGERA OSTÖRT! Sen kan vi prata igen.

Problemet är ju att då kan vi inte längre prata. Jo. Om vi kan bevisa att vi är något som inte finns i det här landet längre. ÄKTA svenskar, vad fan nu det är. Vi slänger ut pizza, kebab, kåldormar, whiskey, kaffe, potatis, Göta älv, kiosker, glass, ja, låt oss till och med slänga ut den tyska julgranen.

Vi slänger ut alla jäkla djur som jobbar inom äldreomsorg, som kör bussar, som håller affären runt hörnet öppet, de som spoar våra gator och städar toan på Djursholm. Kvar ska det bara bli vitt, klokt och män. Alltså. Kvinnorna får väl vara med. Men inte på riktigt.

Sen har vi ju de där jäkla arbetarna. Dom tar vi bort. Kvar blir verklighetens folk. De som spelar roll. Själv är jag man, vit, har anor på min faders sida som är dolkumenterade till 1560-talet, är högskoleutbildad. Men tyvärr. Jag ryker. En halvblatte är vad jag är. För att inte tala om vek. Sjuk och vek. Kostar pengar. Ingen verklig människa. Ingen Astrid Lindgren skulle skriva om.

Så kvar blir det väl du då. Du och några till. Sen kan ni sitta där och gnaga på ett köttben och funder hur fan ni ska sälja era getter till någon annan än grannen hundra meter bort och ven som i hela fridens namn ska städa toan.

Men inga muslimer. Inga judar. Inga homofiler. Knappt några kvinnor. Ingen som vet något. Ingen som luktar svett.

Ok?

Jag tror mig kommit på en sak. Felet med vaccinet mot den fruktade nya influensan är att det är gratis. Ingen vill ha något gratis nu för tiden. Gratis luktar illa. Det verkar farligt och dåligt och socialistiskt. Det ska kosta pengar för att folket ska vilja ha det.

Så min idé, för att öka viljan till vaccinering, är att ta 3000 spänn för hela kittet. Två sprutor och kanske en halvtaskig influensa på köpet. Då jävlar. Så skulle vartenda människa skrika högt om att de minsan är missgynnade och att troligen Ohly låg bakom det hela.

Bara en ide. Det borde funka.

För då skulle alla som faktiskt har råd betala, de som inte har råd ta ett banklån föratt betala och de som inte kan betala? Tja. Skit samma. De vill väl inte bli friska då?

Eller?

Om man söker på "Frank Sinatra snuskgubbe" på google kommer man till min blogg. Hur i hela jävla fridens namn hände det?

Det kan man se genom att kolla mina logglistor för besökare. Någon har sökt just på det och kommit fram till min blogg. Varför?

Äsch och fy och dumheter.

DUMHETER!

Vad göra en helt vanlig måndag som strax gränsar till tisdag? Knyppla? Inte för att jag vet alls vad det innbär att knyppla, men det brukar ju vara något man drar fram för att beskriva något tråkigt och löjligt så jag drar till med det. Men kanske skulle man göra lite nytta här i världen? På något sätt. Hur nu det ska gå till. För måndagar i oktober i landet Sverige är inte kul. Sen får SD säga vad de vill om det där. De kan låtsas att solen alltid sken 1946 och att inga brott skedde förutom möjligen att någon full dräng drog till en annan full dräng efter att de varit och sett på Åsa Nisse-film på den lokala folkets hus-bion.

Jag vet att solen nästan aldrig skiner här i vårt land. Det vet jag av gammal hävd och sedvänja. Det finns en anledning till att de som har råd åker till Thailand på vintern och den anledningen är inte billig maja och ännu billigare damer. Alltså, inte bara de anledningarna i alla fall.

Likväl. Nu sitter man här och fundar på vad man ska göra. Sent är det. Fast inte lika sent som det var för en vecka sedan av någon märklig anledning. Den där omvälvande upplevelsen av att klockan har löpt amok hänger i tycker jag. Så får det vara.

Nä. Kanske lite tv, kanske lite bok, kanske lite sova.,

Kanske.

Ok. Jag bara spånar nu. Så hjälp mig. Men ärligt talat. Om nu verkligen Jesus dog för mig? Nog faen gjorde han bort sig? För jag kommer ju likt förbaskat brinna i nått sorts helvete, som säkerligen kommer likna bussen från stan till Viskafors.

För att jag nu inte ska brinna så behöver jag bara tro på att Jesus dog för mig. Nå? Inte så svårt att fatta. Men, jag tror ju inte på det. Så återigen. Jag kommer att brinna och jesus den stackaren dog för mig. Inte så smart av Guds son eller? Att dö för någon som ändå inte bryr sig liksom.

Så hur ska vi lösa det här? För killen var ju ändå son till den där snubben som skapat allt, som är allvetande och som är god. Han som bestämmer allt. Förutom vad vi människor gör. Fast han bestämmer ändå. Förutom alla taskiga beslut som folk tar, att mörda, kriga, våldta, dricka, smita från skatten eller vad det nu kan handla om. Nu för tiden handlar det mest om att man slänger fimpar vårdslöst omkring sig. Det är lika fult som det en gång var att visa anklarna för en kvinna.

Återigen. Gud vet allt. Han kan allt. Men han orkar inte? Hans gosse ploppade ur i ett stall och blev.... snickare. Jodå. I minst 15 år var han snickare. Liksom för att värma upp eller? För vad? Men. Liktväl. Skrönan säger att han dog för mig och att jag kommer få god utkastning på hans dumhet. Men bara om jag tror på det. Återigen. Det gör jag inte. Så återigen verkar snubben rätt dum eftersom ha gjorde något för mig och jag säger nej.

Nu finns det dom som säger att han inte alls var dum utan god och att det är jag som är dum. Måhända till och med ond. Det kan jag hålla med om. Eftersom jag inte tror på Gud eller tomten eller kungen eller gossen Jesus. Eller, Jesus tror jag visst på. Som historisk person alltså. Som Guds son inte alls. Kom ihåg? Början. Jag tro inte på Gud alls och då kan han inte ha sen son eller dotter eller ens katt.

Jesus dog för min skull, jag bryr mig inte om det och återigen. Så dumt av någon som är den allnådigastes son. Ett offer helt i onödan.

Men. Jag tackar. Det var ju... du.. snällt???

Ibland kommer de bara till en. De där förlösande tankarna. De bara står där i hallen och ler mot en. Jag fick en sån där tanke där jag satt på min stol vid spisfläkten och rökade. Mellan tankar på att ta en kopp kaffe till och vad jag ska köpa till min son i födelsedagspresent bara dök den upp.

Jag har inget att ångra över i mitt liv. Jag har tagit de beslut jag gjort och visst har jag åkt i diket titt som tätt. Men jag har inte kunnat välja annorlunda eftersom jag inte har vetat om några andra val. För att välja rätt måste man vet om att valet finns. Ansvaret över mina val är mitt. Helt klart. Så klart. Men jag har bara gjort mitt allra bästa och mer kan man inte göra.

Nu när jag känner till de rätta valen jag borde gjort kan jag bara lära mig av det som hänt och det jag gjort och det jag inte gjort. Kanske är jag en smula klokare, efter alla dessa år? Jag hoppas det i alla fall.

All skuld och enveten vrede jag känt kan jag slänga av mig, låta dom känslorna glida ner i glömskans hav och se framåt med tillförsikt. Mina axlar glider ner ytterligare 5 centimeter vid den där tanken. Den tanken som föder nya obekanta känslor i mig. Ja blir som ett nyslipat parkettgolv. All lyster och alla mönster blir som nya.

Även fast slutet måhända är nära, det där vet man ju aldrig, så har jag återigen tagit ett steg fram. Jag är på den plats, precis den plats, jag borde vara just nu. Trots att jag tagit så många omvägar och kringelikrokar för att komma hit.

Min katt, Chips, har ännu en gång ändrat sig. Hon har hittat en ny favoritplats, inne i den lilla låda som jag köpt för henne att leva i. Helt plötsligt, efter 6 år, har hon börjat krypa in där för att sova och det enda som syns är en svanstipp. Även hon har hittat nya sätt att se livet på och framför allt nya sätt att finnas till på. En plats hon tidigare ratat har blivit en favorit.

Det är lite så det känns för mig har jag kommit på. Man behöver inte åka långt, långt bort för att finna nya sätt att uppleva sekunderna i livet på. Vart man än befinner sig är man ändå alltid i sig själv. En klyscha måhända men oerhört sant har jag upptäckt. Kanske är det nyckeln till min ångest. Att inse att det faktiskt inte spelar någon roll om jag ligger i mitt mörka sovrum med neddragna persienner och stängd dörr eller i en biosalong. Än så länge vet jag inte men nog känns det som om det är rätt så rätt tänkt.

Så jag fortsätter finnas till, lite vackrare för varje sekund. Köttets förfall når inte mitt hjärta. Inte än. Snarare känner jag mig starkare idag än jag gjorde förra året och tiotusengånger starkare än jag upplevde mig själv som 16 åring.

Det är en känsla jag helt klart kan leva med.

Helt klart.

Alla har slutat röka och börjat springa. Jag är nog lite för lat för det där. Fel, inte lat. Bekväm. För så där särdeles lat är jag faktiskt inte. I alla fall inte när jag mår bra. Däremot så faller jag ner till total passivitet när själen krånglar och kränger med mig. Men det beror nog mer på att jag triggar igång den alldeles förfärliga ångesten om jag så mycket om rör på mig och att den blir ännu argare om jag försöker aktivera mig. Då rasar den och sliter i varje cell i mig av ilska för att jag försöker finna en tillvaro utanför mörka rum och slutna dörrar.

Men när jag mår bra blir jag väldigt lätt rastlös och måste göra något för att inte livet ska bli grått och tråkigt. Ett tag hade jag dille på att renovera möbler. Varsamt slipa trä tills det blev alldeles slätt och färglöst så att jag kunde smeka på ny färg.

Jag kunde även stå i timmar och pilla med min bil i det varma garaget. Putsa, laga, skruva, smörja. Tills allt blev precis som jag ville ha det.

Mellan varven har jag promenerat. Långa ordlösa promenader runt bland grusvägar och blandskog. På trottoarer i snett vinterregn och blänkande billampor.

Jag har suttit i timmar med gitarren och sökt nya sätt att få den att låta på. Städat mig svettig. Rastlöst letat meningen med livet. Men nu så är jag tämligen nöjd med att vara inuti tankar och känslor och bara känna efter vad hjärtat vill säga mig.

Så jag väntar med att sluta röka. Väntar med att börja springa. Folket gnölar om det hela och pekar med hela handen när de säger att jag skulle må så mycket bättre om jag bara sprang en stund. De knorrar över att jag inte följer dem i spåren runt sjöar och under elljusen i skogen. De har så svårt att inse att det dom får den att må bara kanske inte får mig att bli en anpassad och lycklig individ.

Jag anser mig ha funnit andra sätta att må bra på. Nu talar jag inte om alkohol och koffein och nikotin och kemiska preparat, utan om de enkla sakerna som göra att jag kan känna djup förundran över att livet kan vara så skönt att leva.

Jag påstår inte att det som får mig att må bra får andra att må bra. Men jag tror att vi alla behöver inse just det där. Att den egna lyckan inte är allas. Det blir lite som när en nyfrälst predikar för sina medmänniskor om hur stor gud är när de som lever sina liv bland svettiga stumpor och toppluvor pratar om sin religion, motion.

Så jag sitter här och tittar på hjulen som snurrar utanför mitt fönster. Lycklig och glad för det. I trygg förvissning om att jag kan ta klivet utanför min dörr nu för tiden, utan att tro att himlen ramlar ner över mig. Det är min frälsning. Att uppleva att jag är fri, att jag har sonat mina brott.

 

People say I'm crazy doing what I'm doing
Well they give me all kinds of warnings to save me from ruin
When I say that I'm o.k. well they look at me kind of strange
Surely you're not happy now you no longer play the game

People say I'm lazy dreaming my life away
Well they give me all kinds of advice designed to enlighten me
When I tell them that I'm doing fine watching shadows on the wall
Don't you miss the big time boy you're no longer on the ball

I'm just sitting here watching the wheels go round and round
I really love to watch them roll
No longer riding on the merry-go-round
I just had to let it go

Ah, people asking questions lost in confusion
Well I tell them there's no problem, only solutions
Well they shake their heads and they look at me as if I've lost my mind
I tell them there's no hurry
I'm just sitting here doing time

I'm just sitting here watching the wheels go round and round
I really love to watch them roll
No longer riding on the merry-go-round
I just had to let it go
I just had to let it go
I just had to let it go

J. Lennon

Häromdagen när jag var och handlade i stan så köpte jag även Dan Browns nya bok ”Den förlorade symbolen”. Jo då. En riktigt så kallad bladvändare igen. Det går banne mig inte att lägga ifrån sig bokeländet. Nog för att den är en smula stolpigt skriven rent språkässigt kanske. Det kan jag nog tycka. Men vad spelar det för roll när karln är en sån lysande berättare?

Korta kapitel som alla slutar med någon form av fråga som man bara måste ta reda svaret på så fort som möjligt. Man dras in i den där världen och i natt när jag läste så blev jag nästan förvånad när jag för ett ögonblick råkade kliva ur bokens omgivningar och fann mig själv i min egna säng.

Det är väl det där som är skillnaden på litteratur och film. I alla fall för mig. När jag läser en riktigt bra bok kan jag nästan känna de dofter som beskrivs i texten. Tiden bara rinner undan. När jag tittar på film så är jag hela tiden medveten om mig själv även om filmen är riktigt bra.

Man kunde bara önska att man vore en såndär brilljant berättare. Tyvärr ligger det inte för mig. Inte än i alla fall. Kanske en dag?

Livet visar upp ett annorlunda ansikte varje gång man precis har lärt sig känna igen det när man möter det i vimlet på en gata i en medelliten stad. Det kan vara underbart och glänsade och sprakande och det kan vara nattsvart och tråkigt och bara en massa tomma hjärtslag. Det enda man vet är att man aldrig vet.

Idag är det måndag inge och världen har vaknat upp efter att vilat den sjunde dagen. Med en ny dygnsrytm i blodet så valsar vi alla fram på tillvarons grå vågor och försöker famlande finna oss själva igen. För mig går det rätt så bra måste jag erkänna. Jag har kommit fram till att jag inte kan vara så mycket mer än det jag de facto är. Bra ibland och gräslig nästa sekund.

Det är tämligen tryggt att veta att man inte längre kommer att skrämma slag på sig själv genom sina märkliga tankar. De är nära mig nu, alla de där orden, inte längre trevande och otäcka. Det är oktober och jag är fortfarande hel och ren. Kanske är de fula höstdagarna över? Kanske har jag kommit längre än jag själv vet?

Det är någonstans i detta nu jag brukar falla som fortast, som längst ner. När regnet är som kallast och solen gömmer sig bakom dåliga bortförklaringar om att den behöver jobba över och inte kan komma hem. Då har jag år efter år ramlat ner i svarta gropar där botten inte syns hur mycket jag än lyssnat på alla ekon som kastas fram och tillbaka. Men i år så känns det mest bara som om jag vill smyga ner i sängen och läsa. Helst skulle jag ha en soffa där jag kunde ligga på mjuka kuddar och under en filt. Läsa och titta på tv och dricka varmt thé och där katten kunde hoppa upp och spinna bredvid mig. Men nu har jag ingen soffa så det får bli sängen istället.

De sista löven kämpar bittert, tills de tappat all färg, för att klamra sig fast vid sina sista stunder i världen. Själv klamrar jag mig fast lika hårt och räddhågset vid tanken på en höst och vinter där jag kan vara vid mina sinens fulla kraft. Äntligen. Kanske.

Så underbart.

Visst vore det underbart att uppleva allt med någon. Vara två. Men jag klagar inte. Den tiden kommer, det har jag lärt mig nu. Tanken på evig ensamhet har lämnat mig och ersatts med en trygghet i att veta att jag alltid kommer att finnas där på plats när kärleken söker upp mig. Det går av sig självt det där har jag allt mer märkt. Ena dagen är man eländigt ensam och nästa sitter man i något kök och pratar om livet med en kvinna som doftar äpplen och kanel.

Så inget är över, allt ligger framför mig och ingen är mer tacksam är jag över det. Det gör min skuld till världen och mig själv lite lättare att bära.

Tiden går. Alla stunder läggs ihop och jag blir sittande här. En gnutta kanonrädd för att vara kvar i samma värld som jag var i förra året vid den här tiden, då när allt luktade mint och jag var ensam. Jag är lika ensam nu med, även om jag möter mer människor. Men återigen är det fredag och jag umgås med världen genom fejan och undrar hur folk låter när de pratar. Hur deras läppar ser ut när de skrattar. Hur deras ögonbryn höjs eller sänks när de vill vara allvarliga.

Allt det där får man inte reda på när man sitter ensam i Viskafors. Men jag har investerat i en flaska Laphroaig. Den går inte att dricka sig berusad på, för den är för dyr och vacker och välsmakande för det. Den räcker kanske som den förra i två år. Att ta fram bara när man verkligne behöver tröst. Men nog kommer jag att öppna korken och lukta på den underbara rökdoften ibland.

I övrigt händer ingenting. Tyvärr. Jag känner för att något ska hända, men det blir inget av det hela. Så jag lutar nog åt att sova snart. Eller så sover jag inte alls.

Kanske kanske och allt det där.

Fredagsmys mina vänner. Jodå. Hela landet ägnar sig åt detta. Vilket egentligen är något som går ut på att man matar barnen med jättemycket chips och cola så att man själv kan dricka vin utan att barnen orkar ifrågasätta det hela.

Själv ska jag mysa med katten. Det hela går ut på att jag köper snordyr kattmat och sitter och röker medan hon äter den. Mycket mer blir det liksom inte. Men vem klagar? Inte jag.

Förövrigt funderar jag på att utöka mina kunskaper kring idéhistoria på någon högskola. Jag har svårt att tro att det hela kommer till skott men det är lite trevligt att fundera på. Det vore vansinnigt kul känner jag just nu. Nån liten 10 poängare liksom. Eftersom jag tyckte de där 5 poängen som ingick i sjuksköterskeutbildningen var så intressanta så är det inte en helt dum idé. Alls.

Nä. Nu ska jag ta alla mina tankar och vidhängande kropp och studsa in i duschen så får det bli bussen till stan för att köpa den där kattmaten.

Jag är nog väldigt märklig börjar jag förstå. Mina gränser är liksom inte som andras. När jag tittar rakt fram, över skärmen på datorn, ser jag det där som är verkliga livet. En skänk med en lampa och en silverskål som min farfar fick på sin 50-årsdag, mina cigarrer, ett kort på mina barn. Nedanför mina gitarrer.

Nylonindränkta andetag, köldrosa läppar och kalla vintercigaretter. Ett vattendrag och vissna blomster. I oktober gäller inte naturens lagar längre. Inget växer inget vissnar. Tomhet och frisk luft. Ord som ramlar mellan två människor. Skratt som ekar i hjärtat och visst ville jag luta mig fram och kyssa henne. Men det kan man ju inte. Absolut inte när man inte har något som helst att erbjuda förutom skulder och en trött kropp.

 

Att vandra sådär. Två fast flera. På knastrande grus i hösten och diskutera med blodet fullt av koffein och nikotin. Viss är det vackert? Så man går där och leker att man är något man inte är. Försöker hitta sin egen botten, den som man vill visa. Kanske lyckades jag. Inte vet jag. Typiskt nog så infann sig den tiden när blåsan tog konsekvensen av kaffet och man fick skamset erkänna att man är bara av kött och blod.

 

Så nu sitter jag här. I min lilla, lilla värld och funderar på hur saker kunde vara annorlunda. Men saker och ting är som de där och jag kan inte alltid göra något åt det även om jag har livet i min hand. Att tvinga någon att tycka om mig ligger inte för mig. Så jag är det jag är. Halv 4 i natt kommer tidningarna och kanske är jag vaken då. Kanske sover jag. Kanske drömmer jag. Kanske, kanske. Livet är fullt av det där ordet. Men en vacker kvinna med än mer vackra tankar är vacker hur man än ser på saker.

 

Visst är nylon vackert?

 

 

 

Nylonindränkta andetag, köldrosa läppar och kalla vintercigaretter. Ett vattendrag och vissna blomster. I oktober gäller inte naturens lagar längre. Inget växer inget vissnar. Tomhet och frisk luft. Ord som ramlar mellan två människor. Skratt som ekar i hjärtat och visst ville jag luta mig fram och kyssa henne. Men det kan man ju inte. Absolut inte när man inte har något som helst att erbjuda förutom skulder och en trött kropp.

 

Att vandra sådär. Två fast flera. På knastrande grus i hösten och diskutera med blodet fullt av koffein och nikotin. Viss är det vackert? Så man går där och leker att man är något man inte är. Försöker hitta sin egen botten, den som man vill visa. Kanske lyckades jag. Inte vet jag. Typiskt nog så infann sig den tiden när blåsan tog konsekvensen av kaffet och man fick skamset erkänna att man är bara av kött och blod.

 

Så nu sitter jag här. I min lilla, lilla värld och funderar på hur saker kunde vara annorlunda. Men saker och ting är som de där och jag kan inte alltid göra något åt det även om jag har livet i min hand. Att tvinga någon att tycka om mig ligger inte för mig. Så jag är det jag är. Halv 4 i natt kommer tidningarna och kanske är jag vaken då. Kanske sover jag. Kanske drömmer jag. Kanske, kanske. Livet är fullt av det där ordet. Men en vacker kvinna med än mer vackra tankar är vacker hur man än ser på saker.

 

Visst är nylon vackert?

 

 

 

Det är en sån där dag. Ni vet. Man vaknar och kaffesmaken från gårdagen har rymt sin kos och det enda man kan känna och tänka på är att man borde, ville, skulle, sova lite till. Men. Man är ju god och snäll och duktig så man ger sig upp ut i vardagsrummet och sänker musiken som varit på hela natten, ger sig ut i köket, mal en handfull kaffebönar och röker en cigarett i väntan på att det där jävla kaffet ska perkulera färdigt.

Efter lite av drycken och lite av tobaken och lite av tandborstning så funderar man på vad katten ska äta. Efter att ha löst det problemet med att ge henne kattmat så klär man på sig och sätter sig på bussen. Inget mer än det.

Timmarna liksom rullar på, kanske utan styrsel, kanske utan att jag kunnat påverka dem? Men så har jag inte gjort något för att styra det hela heller. Tittat på tv och skrattat åt 2 1/2 män och rökat en farlig massa cigg. Kanske väntat på att någon ska dyka upp på Fejan. Så dök männskan upp och vi snattrade på och nu känner jag inte alls för att sova. Men det är vad jag ska göra, för snattret är över och i morgon är det tisdag och jag ska klippa mig.

Så. Om man summerar plus och minus så blir det hela röda siffror i summkolumnen för den här dagen mitt i livet.

Vem faen kan begära mer?

Jag försöker sätta eld på natten men det blir liksom inte så mycket. Inte ens lite rök. Det enda som röker är mina cigaretter. En tråkig kväll. Jättetråkig. Urbota tråkig. Förutom lite samtal på Fejan så händer inget. Inte ens katten orkar bry sig om den här lördagen.

Dagen har bara gått. Sin väg. Den är snart borta och jag kommer nog inte komma ihåg nått av den om en vecka. En sväng in till stan, handla lite, frysa i väntan på bussen och sen lite pratande med en granne på vägen hem. Igår var inte så mycket bättre när jag tänker närmare på saken. Fast jag undviker att tänka alls idag. Minuter får ticka på utan att jag lägger mig i det hela. Jag har tappat min halsduk så jag köpte en ny igår. Det var väl liksom det som hände. Jo, alltså efter att min dotter åkt hem. Innan dess var allt precis som det ska men efter det så blev inget bra.

Sååå,, vettere. Hm.... Liksom.

Nä. Kanske skulle man sova lite? Fast det vill jag inte heller. Så jag sitter väl uppe och snokar runt på nätet, kollar in Åsa Nisse-filmen som börjar halv fyra i natt och chillar som ungdomarna säger.

Skit.

Vilken dag. En sån underbar dag. En sån fantastiskt dag. Förutom en massa bakslag så var dagen full av fantastiska saker som att min löjligt vackra dotter var på besök. Såna saker kan man inte bara hålla ifrån sig. Vi gjorde allt det där jag alltid har viiljat göra med henne men inte haft koll på att man kan göra. Hon hade nog vansinnigt tråkigt tror jag men jag hade en dag som jag vill spara i resten av livet. Vi fikade, gick omkring på stan, var hemma och lyssnade på musik och gjorde allt det där som jag har fått för mig är livet. Jässes vad ett barn kan göra livet värt att leva.
rött
Sen träffade jag två goda vänner på stan. Vi pratade och pratade och jag mådde sådär bra som man bara kan göra när man disluterar med vänner. Efter det så åkte jag hem men kikade förbi en annan vän och pratade bort en stund. Jag har inte träffat så många människor på länge så ärligt talat, jag är vansinnigt trevligt glad.

När jag kom hem så somnade jag som ett barn. Trött och hade tappat bort min mobil. Nu har jag funnit den igen. Den låg på en stol i hallen. Hur det där gick till vet jag inte riktigt men jag är lika glad för det. Nyckelordet för dagen är glad om någom missat det. Glad. Hur ofta är lilla Jonas det? Inte så.

Nu ska jag lyssna till Stones resten av naten. Ärligt talat så är den här låten en av de allra bästa som någonsin gjorts. Just nu.

Eländes elände. Det regnar ute och solen har gått i förtidig pension. Dessutom fryser jag och har lite ont i skallen. Dåligt med pengar. Katten är sur. Jag tvättar. Ingen frukost har jag hemma. På tv är det bara tråkiga program och i tidningen finns det inget roligt att läsa. Tele2 har återigen strypt mitt internet till snigelhastighet. Så där kan jag fortsätta. Men, eftersom jag är trött på att höra mig själv gnälla så slutar jag.

Däremot finns det mycket som är ack så trevligt att tänka på delen här fredagen. Min kära dotter ska komma på besök. Det är ju som sagt fredag. Bara det kan glädja den allra dystraste figur. Så jag glädjer mig. Kanske skulle man brygga lite kaffe med så att allt faller på plats som det ska göra.

Jo. Så får det allt bli känner jag.

Nä att sova verkar inte aktuellt. Så jag sitter väl vaken då. Just nu så drunknar jag i Elvisnostalgi. Eller vad det kan kallas. Fan, jag kan nästan känna doften av limstiftet jag använde då på 70-talet för att klistra fast alla bilder och urklipp och allt vad det var i mina pärmar. Youtube har gett mig alla minnen tillbaka genom att jag kunnat följa rapporteringen av döden och jag har tittat på intervjuer av folk som visste hur han luktade och lät och jag är en smula glad. Just nu ger mig rösten lycka på ett sätt som mina antidepressiva aldrig kan ge. Den där första skivan jag någonsin köpte, Elvis Country. Jag kan alla låtar utantill. Alltså inte utantill i sinnet utan i själen. De kommer alltid att finnas i mig, även när jag är försvunnen för tid och evighet. "But tomorrow..."

Nog om det fast det gör mig så lycklig. Jag har gett upp tanken på att finna lycka i kärleken. I alla fall för tillfället. Knulla vore gott men jösses, vad kan man begära? Så jag finner lycka i böcker och tidningar och i musik, musik, musik.

Äh. Orkar inte. God natt.

Gud var jag har varit verklighetens folk idag. Jösses så verklig jag har varit. Alltså. Jag gick upp ur sängen. Drack kaffe. Tittade runt på nyheterna och rökte en cigarett. Sen satten jag mig på klosetten och gjorde det som en verklig människa brukar göra där. Efter det blev det en busstur in till stan där jag gick till en verklig affär och köpte verklig mjölk. Resan hem var likandan som resan dit fast tvärtom. Ytterst verklig i alla fall.

Nu sitter jag och tittar på sändningen före  den jätteverkliga landskampen i herrfotboll. Den som inte spelar någon som helst roll. Men den är väldigt verklig. Får man lägre skatt av allt det där verkliga tro? För i så fall vill jag gärna ha det. Bara så att alla verkliga människor vet det.

För övrigt så retar det upp mig att de så kallade svenska supportrarna tycker det är helt ok att mobba en spelare i landslaget. Så klart pratar jag om Anders Svensson som fått ta all skit som alla andra kanske skulle få en släng av. Folket har glömt totalt att vårt land är ett mycket litet land där man kanske inte ska förvänta sig att vi tar VM-guld varje år, alltså även de år det inte ens spelas något VM. För det är lite så de vill att det ska vara. 9 miljoner innvånare ska vaska fram 10 giganter i världssporten herrfotboll. Låter ju troligt?

Sen klagar man på tränare och styrelser och allt vad det är. Plus att Zlatan ska göra 20 mål i varje match. Men jag lägger mig inte i diskussionen på diverse forum eftersom man med en gång blir idiotförklarad när man försöker diskutera utifrån realtistiska förutsättningar.

Men jag ska i alla fall titta på matchen. Alltid kul med fotboll liksom.

Nä. Nu ska jag ta en verkligt cancerframkallande cigarett och dessutom fortsätta skämmas över att jag blev otrevlig mot min äldsta son i går. Det blir lite så ibland. I morgon måste jag fylla på min mobil med lite pengar eftersom de tog slut lite snöpligt igår. Mitt i ett samtal så pep det och sedan var alla stålar stensslut. Illa illa. Dessutom glömde jag att fylla på när jag var i stan idag så det är lika dött fortfarande. Vad allt ska man inte vara med om.

Jeanstillverkare vill inte att man ska tvätta sina jeans på ett halvår efter att man köpt dem. Byxorna blir snyggare av det. Det är något om hur de slits. Ja jösses säger jag bara. I ett land där man nyss har kommit på att man ska tvätta händerna och inte nysa rakt ut i luften eller i handen som man sedan pillar på saker med. Nu ska man inte tvätta sina kläder på ett halvår. 6 månader. Ja jösses.

Visst är livet underbart? En resa med bara förmåner minsan. Idag är jag glad och tacksam för att jag får leva och uppleva allt fantastiskt. Äh, dumsnack. En helt vanlig höstdag, det är vad det är. Inget speciellt alls som händer vad jag vet. Saker rullar på och jag med dem. Liksom.

Fast solen skiner faktiskt. Det är inte så dumt. Det är knappast en såndär strålande värmande sol. Mer en blek kopia av sin sommarkusin, men den finns där i alla fall och det är väl det. Själv strålar jag inte alls speciellt mycket. Snarare är jag en smula mulen och dyster. Det brukar vara så innan kaffet har kickat in. Men jag väntar med iver på att blodet skall rusa i mina ådror och att tankarna ska flyta fram som de borde. Innan dess så kikar jag runt på de olika nyhetssiterna och finner att livet nog är som det brukar därute i stora världen. Inga fantastiska saker som händer alls.

I brevlådan fick jag ett brev från hyresvärden. Slika brev brukar sällan vara något bra så det var med bävan jag öppnade det hela. Tankar på orättfärdig vräkning for fram under skallbenet på mig under den bråkdel av en sekund det tog att slita upp kuvertet. Men det var inget sådant. Istället ramlade ett plastkort ut, det såg ut som ett kreditkort ungefär. Och se, det var lite ett sånt det var. Ett tvättkort.

De ska ta betalt för att man tvättar minsann. Ett förklarade brev fanns det med i det där kuvertet. Där kunde jag läsa att man inför något som kallas "miljötvättstugor". Det låter väl bra det. Tänk att allt som handlar om miljö ska behöva kosta. Eller är det så att man först tänker att man ska ta betalt för något som tidigare varit gratis och sedan smäller en möljöstämpel på det hela så att det låter bra? För man är ju på något sätt alltid beredd att gå med på att betala så länge man tycker att man gör det för en bra miljö? Nä, jag vet inte.

Så tanken är att man ska kunna ladda det där kortet med pengar och sedan får man använda det i tvättstugan för att tvätta och torka sina textilier. Lysande. Ännu ett kort att hålla reda på och dessutom tappa bort. Vi lever i underbara tider.

Fast det kanske är bra. Så att folk slutar tvätta i onödan. Det vet man ju hur en del tvättar stup i kvarten. Alla dessa barnfamiljer som mer eller mindre bor i tvättstugan. Hrmph. Nu kanske de tänker efter innan de låter barnen leka ute i den smutsiga världen. Förresten, på sommaren kan gott barnen gå nakna.

Eftersom jag av naturen är obstinat så känner jag med en gång ur raggen reser sig när sådant här sker. Men tanken är nog god kan jag tro. Det ligger liksom helt i tiden att de som arbetar ska få mer i plånboken och att de som tvättar mycket ska få lite mindre. Det är nog bara en sekund eller två tills man får en separat vattenräkning kan jag tro. Det har redan varit prat om det där vet jag. Jaja, den som lever får se.

I vilket fall som helst så ska jag inte tvätta idag så det spelar ingen som helst roll det hela. Däremot ska jag nog ta mig ut i världen lite och knata omkring lite. Det känns som om det vore helt rätt. Strosa omkring i solen och försöka läka själen lite. Av någon märklig anledning så mår jag riktigt bra i dessa dagar. Jag kan för mitt liv inte sätta fingret på vad det är men den vanliga höstdepressionen och ångesten håller sig låååångt borta. Snarare så känner jag mig både tillfreds och en smula glad när jag vaknar och sen håller det i sig hela dagen. Ingen kan vara tacksammare än jag kan jag berätta.

Kanske är det de senaste årens tankearbete som äntligen har satt sig i skallen? Det vore ju underbart i så fall. Tanken är att Försäkringskassans glada representant ska ringa mig klockan 13.00 för att förhöra sig om jag känner för att börja arbetsträna. Nä, kommer jag att svara. Som jag redan berättat så tänker jag ta chansen att få bli hel och klar med alla tankar innan jag kastar mig ut i världen igen. Det vore korkat att göra något annat. Så det där får de allt vänta med. Men däremot kan jag nog rapportera att jag helt klart känner att jag är på rätt väg. Det är inte så illa det inte.

Nä. Nu har jag inte lust att sitta här och svamla om precis ingenting längre. Det är dags att ta tag i livet och skjuta mig ut i tillvaron genom den mentala kanon man har i sig.

Det är så väldigt mycket jag inte förstår mig på. Sen är det några saker jag faktiskt har lite koll på. Men ibland så händer saker som talar precis emot det som jag trodde mig förstå på. Jakt är en sådan sak.

I dagens BT kan man läsa om en ung man som har dödat något som kallar 14-taggare. Det är alltså en älg med 14 taggar på kronan. Om jag fattat allt rätt. Väl så. På en stor bild kan man se den unga mannen som mycket stolt sitter vid den döda älgen och ser precis sådär glad ut som en 6-åring på julafton. Han är så glad över att han har skjutit ihjäl en älg att han knappt kan bärga sig mot att skratta högt och dansa en liten dans framför kameran. Det enda han tyckte var synd var att han missade en chans att döda en till älg.

Återigen. Väl så. Den unga mannen hymlar inte om att målet med att jaga är att döda ett djur. Det står inte ett skvatt av det vanliga som brukar handla om hur trivsamt det är i skogen eller att man minsan måste hålla älgstammen kort eftersom de kan braka ut framför bilar och skada bilar och människor.

För den unga mannen handlar jakt om att döda. Kort och gott. Det är därför han ska spara den där 14-taggade kronan som byte. För att visa att han är jättemodig som har vågat skjuta på en stor älg med en bössa. Alltså, älgen hade ju ingen bössa. Men jägaren hade. Däremot skulle han akta sig för att skjuta en björn. Inte för att björnar är viktigare än älgar. Men för att björnar kan vara farliga. Det kan man ju förstå. Det där med att en jägare är en modig typ stämmer väl inte så bra nu för tiden. ÅterigeÅterigen gott så.

På sidan efter däremot kan man läsa om en annan jägare som minsan säger att han vill korrigera bilden av jägare som pangar på allt. Att jaga är en naturupplevelse och så återkommer vi till den där saken att älgstammen ska hållas kort. Ni vet, bilar och allt det där.

Nu kanske jag är naiv. Men jag måste erkänna att jag inte heller har något som helst att vara i skogen. Det är så trivsamt med allt det där gröna och doften av våt barrmark. Men nu kommer vi till det knepiga. För jag kan gå ut i skogen alldeles utan att döda det alla minsta djur. Det är jättelätt faktiskt. Man bara tar på sig ett par skor och kanske en jacka med vidhängande byxor och knatar rakt ut i spenaten. Möjligen har jag några myggor och nån vilsen myras liv på mitt samvete men det smärtar mig ärligt talat inte så mycket.

Däremot så ser jag ingen som helst mening med att döda en älg. Eller en hare eller något annat för den delen. Visst inser jag att det kött jag nästan dagligen äter kommer från ett djur. Dummare än så är jag inte. Men det är väldigt sällan jag är sådär jättesugen på att äta älg. Oerhört sällan faktiskt. Fast det har liksom inte med saken att göra.

Det jag undrar är, om det där med att jaga handlar om en naturupplevelse, varför måste man döda en älg då? Eller om det nu är så att jakt faktiskt handlar om att döda djur, varför då låtsas att det handlar om något annat? Varför inte säga som det är? "jag gillar att döda djur som råkar gå förbi mig".

Sen var det ju det där med att hålla stammen kort. Jomen. Utrota älgen för tusan. Om den nu ställer till så mycket. Eller, förresten, det gör den ju. Inte heller jag vill ha en älg i knät när jag kör bil. Men varför sparar man en massa älgar? Är de älgarna mer trafikutbildade och har koll på vett och etikett? För visst måste det väl vara så att man sparar några älgar så att man har dem kvar nästa år och kan skjuta dem då? Lite som att man sparar undan lite av en chipspåse så att man kan snaska chips även dagen efter?

Eftersom jag själv är totalt utan jaktinstinkt eller vinnarskalle så förstår jag mig inte på fenomenet som sådant. Kan inte bara jägare säga som det är? Att de tycker det är kul att döda djur? Varför måste de låtsas att det handlar om något annat än just dödandet? Om det handar om naturen så går det utmärkt att uppleva den utan att skjuta den allra minsta varelse. Om det vore för att preventera olyckor så vore det väl bättre att ta död på hela älgstammen? Om det är för att äta köttet så nog har vi andra djur att äta?

Som sagt. Jag har inte något mot att äta kött. Jag inser att detta kött är resterna av ett en gång levande djur. Det som förvirrar mig är jägarnas ord kring det hela.

Men återigen. Jag är inte klok nog att förstå sånt där. Alls faktiskt.

Huhfudverk. Jätteont i skallen. Visserligen säger de som vet att man ska vara glad över att man har ett huvud. Men ärligt talat, om man inte hade det så skulle man ju ändå inte märka av det hela så jag tänker faktist inte vara ett enda dugg tacksam över att jag har skallebank. Alls. Snarare är jag lagd åt det hållet att jag genast börjar fundera på vart tusan jag kan ha lagt mina värktabletter. Just nu har jag kommit fram till ingenstans. Alltså, jag har inga värktabletter. Överhuvudtaget (hihi, över huvud.. hihi, visst var det vitsigt, nästan Göteborskt?).

Så jag får sitta här och känna hur min knopp pulserar som om det vore en öm böld som bara väntar på att tömmas på sitt innehåll. Äcklig jämförelse kanske men så har jag också en förfärlig huvudvärk och då kan man inte komma på så mycket bättre.

Det hela kommer sig säkerligen av att jag fick för mig att det skulle vara gott med lite socker i kaffet. Förr i tiden, när jag fortfarande hade en hygglig metabolism och dessutom trodde att jag var odödlig, hade jag alltid socker i kaffet. Så jag fick för mig att det där var gott, det är ju ändå söndag och då får man väl unna sig lite gott?

Till att börja med var det inte alls speciellt gott med socker i kaffet. Förstår inte varför jag hade fått för mig det. Sen fick jag den där huvudvärken. Nu kanske vän av ordning påpekar att man inte brukar få huvudvärk av socker. Jo, jag får det har jag märkt. Inte vet jag varför, men om jag äter något väldigt sött så får jag ont i skallen. Kanske är det blodsockrets inverkan på musklerna, att de blir en smula avslappande när de får blod eller nått. Inte fan vet jag. Men ont i skallen har jag, det vet jag.

I vilket fulla fall så är det söndag som jag redan påpekat. Då får man göra lite vad man vill. Nu för tiden. Min ömma moder kan berätta att när hon var liten flicka fick man inte ens knyta skorna på söndag för hennes mormor. Dylika insatser betecknades nämligen som arbete och sånt fick man då rakt inte syssla med på söndagar. Själv tycker jag att det är lite lustigt att tänka på en hel familj som knatar omkring med glappande skor en hel dag. Eller de kanske inte fick gå heller när jag tänker närmare på saken. Hmmm.

Tja, sådan saker hindrar inte mig i mina ansträngningar att göra så lite ansträngande som möjligt. Anledningen till att jag inte knyter några skor på söndagar är att jag mycket vist håller mig hemma och inne. Det nutida altaret tvn står och lyser så hemtrevligt, ute är det mörkt och blåsigt och jag ser ingen som helst anledning till att ens gå ut med soporna. De lär inte springa bort av sig själva och skulle det göra det så är jag inte den som gråter över det inte.

Så ikväll väntar bara lugn och ro och kontemplation. Lyssna till hjärtats slag och allt det där.

Gott så.

Världen är precis tyst. Sådär söndagstyst som den bara kan vara i ett litet minisamhälle som Viskafors i oktober månad. Jag öppnade köksfönstret för att släppa ut en geting som av någon anledning fortfarande hållt sig vid liv och katten ligger nu på fönsterbrädan och kikar ut på tillvaron utanför. Själv har jag inte sovit en sekund i natt. Jag har läst och tittat på film och haft det helt enkelt underbart. I mina varma rum finns ingen sorg eller vrede. Bara tystnad och stillhet.

Ibland försvinner allt det där man tror på. Det gömmer sig bakom fallande löv och leriga skor. Det är inte det att det nödvändigtvis är fel att alla tankar sänker sig ner och vilar en stund. Men visst kan man finna sig sakna dem just när man behöver dem som mest. Men jag tröstar mina febriga drömmar med Rolling stones och tankar på att våren snart är här. För det är ju så. Visst står vintern emellan och visst kommer det bli mörkt och kallt. Men det går ju så fort. Livet. Innan man vet om det är värmen här igen och alla de där fåglarna som nu flyr landet kommer tillbaka och gräset reser sig.

Dagen som är idag kommer sluta den med. Men just nu har den bara börjat. Inga bilar far förbi på vägen utanför och tågen väntar med att rusa in på stationen nedanför mitt köksfönster. Kvar finns bara en nyfiken katt på en fönsterbräda och Mick Jagger som sjunger om att någon ska skaka sina höfter. Jag är nöjd med det. Oerhört nöjd. Just för tillfället.

Jodå. Trött var man. Väldigt trött. Jag var så pömmig att jag somnade och sov som en stock under hela den viktiga matchen som förövrigt gick precis så åt helvete som man inte ville att den skulle göra. Danskjävlar, som han sade, Ernst-Hugo.

Men tiderna är nya och Lagerbäck kanske borde göra det han borde gjort redan tidigare. Avgå och låta någon annan ta hans plats och få misslyckas. Nu är ju det faktiskt så att Sverige är ett land med mycket liten hjä.. mycket lite folk och vi kanske inte ska förvänta oss att vi ska kunna vaska fram så många bra spelare att vi kan konkurrera med de stora nationerna, hur mycket vi än vill vara sådär svenskt duktiga. Fast nog fasen borde vi spöa upp ett gäng rödhåriga halvalkisar?

Nog om det. Så många betydligt klokare människor kommer att skriva om det där så jag tiger still. Speciellt som jag inte ens orkade vara vaken för att vara ett tyst mentalt stöd under spektaklet. Men nu är jag vaken. Jättevaken. Det blev ingen pasta tidigare så det känns helt klart som om det är dags för det nu. Vem vill inte äta middag klockan 1 på natten?

Ja herre je vad jag har varit i farten. Jag kom på att man ju kan övertrassera sitt konto genom att knata till närmsta minut och ta ut en hel hundralapp om man har en gnutta pengar på aktuellt konto. Jo men. Så nu känner jag mig kanske en smula skurkaktig som lurar den stackars banken på det sättet, vi vet ju hur jobbigt de har det i dessa tider, men likväl så har jag handlat och har ändå 50 spänn i plånboken. Inte illa. Inte illa alls faktiskt. Om 10 dagar får jag min lilla skärv av Reinfeldt, eller om det är Borg, och det är ju inte så pjåkigt med 5 spänn om dagen. Kattmat har jag, tobak har jag, kläder har jag och hyran är betald så det vankas fest hela veckan.

Men det var förfärlig vad trött jag blev där jag satt på bussen in till staden som jag älskar. Det var inte så farligt långt till att jag nästan somnade där jag satt och vaggades av det långa fordonet. När vi väl kom fram till busstorget så var det under kraftig mental protest som jag släpade ut min enbarmliga lekamen i den kyliga omvärlden. Men sen blev jag varm i kläderna och i väntan på bussen tillbaka så strosade jag runt i stadsparken och funderade på viktiga saker.

Men nu är jag hemma igen och funderar på om man kanske skulle koka lite spagetti och steka lite bacon och skölja ner det hela med ett glas vatten eller två. Mat är gott. Det där med städning får allt vänta känner jag. Ja, det känns så mycket att jag inte vågar trotsa min egna känsla. Det vore dumt att göra våld på sig själv så här på en lördag mitt i livet.

Förresten. Mitt i livet. Mina vänner har börjat fylla 40. En del har fyllt 40 så mycket att de rent av är 42. Själv så har jag ju ett halvår kvar till den där stora dagen som ingen trodde skulle komma. Men, vart tog alla år efter 18 vägen? Nyss så fyllde jag just 18. Det var bara nyssens ju. Det var så långt fram till jag skulle fylla 40 att man inte ens kunde tänka tanken utan att tappa andan. Men nu så balanserar jag precis på gränsen.

Jag fick ju min första avkomma redan när jag var 20. För att vara riktigt korrekt så var det snarare hans moder som fick honom, men jag var ju i alla fall med på några hörn. Då var man ett unikum. En stolt fader när ens vänner knappt hunnit lära sig att man måste betala hos tandläkaren. Men i dessa dagar så har det där runnit iväg, bort. Nu har de allra flesta barn, hunnit både gifta sig och skilja sig och går i terapi. Det är betydligt svårare att vara en gentleman och ett geni i dagar när man finner att det inte längre är framtiden som är redo att skrivas utan dagarna man lever i.

Tja. Det är väl som det är med det med kan jag tro. Än så länge befinner jag mig på 30-sidan i livet. De påstår ju att livet börjar när man fyller 40. Fast då undrar jag vad fasen jag har gjort i mina dagar om inte levt? Med tanke på allt som hänt så måste jag bli lite obstinat där och påstå att jag minsan har levt både mycket och mest hela tiden.

Förresten så har redan sextitalisterna gjort om den där devisen. Nu för tiden börjar visst inte livet innan man är 50. Enligt fyrtiotalisterna börjar det inte förrän man går i pension och ska man fråga tjugotalisterna så börjar livet när man fyller 85. Fan vet vad de sysslat med i alla dessa år tidigare?

Nä. Jag är tämligen säker på att mitt liv började när jag föddes och det håller jag på. Något annat skulle väl vara lite fånigt eller? Men jag är däremot väldigt intresserad av ett fortsatt liv i många år. En sidådär 200 år till kan jag allt tänka mig. Sen kanske man fått nog. Kanske.

Lysande. Fullständigt lysande. När natten var som svartast så var jag oerhört städsugen. Nu vill jag inte se en enda dammsugare i vitögat så länge jag lever. Dammet ligger kvar vare sig det är natt eller dag. Dessutom har jag lyckats spilla lite sillspad på golvet framför kylskåpet och jag lovar att det där torkade klibbande spadet borde bort. Vem som ska ta bort det döljer sig däremot i skuggorna. Inte lär det bli jag som det ser ut just nu. Däremot skulle jag inte ha det allra minsta mot att lägga mig på min säng och sova en stund. Så dumt. Det hade jag ju hela natten på att göra, men då läste jag tidningar och böcker istället. Suck och stön.

Fast det är egentligen inte så illa. Inte illa alls.

Häromdagen var jag och handlade lite Keso och mjölk och allt vad det var. När jag så väl stod i kassan så hade jag inte annat val än att lyssna på konversationen mellan två pojkar i övre tonåren som diskuterade vad det nu var det de diskuterade. Jag kom in i dialogen rätt sent men det jag hörde fick mina öron att krulla ihop sig som tidningpapper i en brasa.

"Nä, du bara ljuger mig", sade den ena minimannen.

"har jag någonsin ljugit mot dig", svarade den andra minimannen.

Ljuger mig? Ljugit mot dig?

Vilken svenska är det som ungdomarna lär sig nu för tiden? Låt mig tillägga att båda pojkarna var vita i hyn som snölyktor och hade varsitt svallande blont hår som prydde deras skallar. Det var alltså inga invandrare som språkade.

Ljuger för mig. Ljugit för dig. Hur i hela fridens namn kunde bägge pojkslokarna glömma bort ordet för? Vart var de när de borde suttit på språkundervisningen? Jösses. Inte för att jag är någon ordfantom och absolut inte alltid grammatiskt korrekt. Men vissa saker hör man ju hur fel det är. Lite som när jag av någon dunkel anledning råkar säga dåligare istället för sämre. Man hör att det låter illa och fel.

I vilket fall som helst så löser det inte mina problem med städningen. Men det får vara för stunden. Snart ska jag in till stan för att handla lite mjölk för mina allra sista 34,50 skr.

Fast jag vill nog helst sova lite. Det måste jag berätta så att ni inte tror jag ljugar er.

Förövrigt är jag oerhört frustrerad över att inte ha kanal 5 en dag som den här när landskampen i herrfotboll mellan Sverige och danmark (jag skrev det med gemen bokstav helt medvetet, bara så ni vet) skall gå av stapeln i just sagda kanal. Vem som kommit på att den ska sändas just i den kanalen vill jag gärna ha reda på. Public service kallas statstelevisonen. När den oerhört viktiga matchen sänds så kan man på ettan se "här är ditt liv" och på tvåan kan man gotta sig i VM i dans.

Jodå. Oldsberg som nervöst tar på och av sig glasögonen titt som tätt eller glada människor som dansar... bugg.

Public service?

Bugg?

Herre je.

Ännu en gång. Ännu en gång har jag rumstrerat om dygnets timmar så att de passar mig bättre än gängse uppfattning om dem. Fast frågan är hur bra det hela passar egentligen. Hade jag bott i skogen i ett eget hus så hade det hela inte ställt till det på något sätt överhuvudtaget. Men nu sitter jag ju i min lilla vindskupa i Viskafors och då blir det hela betydligt mer komplicerat.

Igår somnade jag vid 10-tiden på förmiddagen och vaknade inte förrän vid midnatt. Återigen, inga problem egentligen. Jag har inga tåg att passa, inga möten att infinna mig på. Men det är ju det där med att ha grannar. För någon gång vid 3-snåret blev jag ytterst irriterade på allt damm och annat som bekläder golv och andra ytor i min lägenhet. Kort sagt, jag blev sugen på att städa. Nå, det går ju inte att göra vid den tiden. Inte när man har grannar i alla fall. Så jag fick nöja mig med att ligga och läsa morgontidningen och vara irriterad över allt det där dammet som i min fantasi allt mer tog över hela mitt liv.

Till slut så hade jag fått för mig att hela hela lägenheten var full av drivor av damm upp till knähöjd och jag var tvungen att gå på inspektionsrunda för att övertyga mig själv om att så inte var fallet. Det där med att knalla omkring i min lägenhet på natten är en egen historia. Jag har inte någonsin varit med om att ett golv knarrar så in i bomben som mitt gör just på natten. Det räcker med att katten viftar till med ett morrhår för att golvet skall kvida som ett tortyroffer. Jag kunde nästan höra hur mina grannar som bor under mig svor och mumlade okvädningsord kring min enkla person.

Så det var bara att lägga band på min städlust och försöka koppla av. Det är just där problemet med en rubbad dygnsrytm kommer in. Man kan inte göra något kul på natten. Inte lyssna på musik eller titta på en film, inte med någon form av volym på ljudet. Man kan inte dammsuga. Inte duscha. Knappt spola vatten för att koka lite ensamt the´. Man får framleva sina timmar under största möjliga tystnad. Jag gillar inte tystnad.

Alltså för jag väl ta mig i kragen och vända tillbaka på dagen och nattens timmar. Tyvärr. För jag trivs allt väldigt bra med att pyssla omkring mitt i natten. Det är rogivande på något trevligt sätt.

I vilket fall så är det nu morgon och jag börjar känna att jag gärna skulle sova en timma eller tolv. Enligt någon forskare som jag läste om i någon tidning så beror överdriven trötthet på ett virus. DET viruset har jag helt bombsäkert. När hösten och vintern kommer sover jag lätt 12 timmar per dygn. Lätt. Jag kan sova i 12 timmar, vakna, titta på klockan och finna att jag inte behöver gå upp och sedan sova i 5 timmar till. Snacka om att jag har det där viruset.

Fast det hela balanserar väl upp av de där längre perioderna när jag inte kan sova alls. Allt eller inget. Som i allt annat jag tar mig för. Lagom är liksom inte min melodi.

Nä. Nu ska jag nog duscha och invänta tiden så att jag kan börja städa. Vid 9 borde det väl inte vara någon fara att dra fram dammsugaren eller?

Kanske skulle man lägga sig och vila lite innan det där dags?

Zzzzzzzz...

Ok. Tillbaka från min lilla tur till stadens affärer. Inget på tv. Inget att göra. Inget inget inget. Så jag får väl hitta på något då. Faen också att jag redan har klippt naglarna, annars kunde ju det tagit en stund. Det är i sådana här lägen jag funderar på att börja motionera. Visserligen kommer jag sällan längre än till just tanken på det men ändå. Ibland hinner jag till och med ut i hallen för att leta upp mina gåfortskor. Men sen brukar jag tröttna.

Så det faller bort. Klippa naglarna och motion är borta ur leken. Vad finns det mer? Sitta med Facebook och vara otrevlig mot andra? Nä, inte idag. För jag har en sådan där inneboende känsla av snällhet idag. Den vill man ju inte kollra bort. Ännu en sak mindre att göra. Hmmm. Skruva isär köksbordet och sätta ihop det igen? Ja, kanske. Varför inte liksom.

Nä. Det får bli den gamla hederliga lösningen. Koka lite ägg, bre en smörgås och låta tiden gå medan käkarna förtvivlat mal kring det hårda brödet och gulan från ägget rinner ur äggkoppen.

Inte mer med det minsan.

Hur i hela fridens namn blev det torsdag? Vem i hela fridens namn har tryckt på den knappen? Hur ska man få frid om dagarna fortsätter rusa på så här? Ena stunden är det julafton andra dagen är det bara några veckor till nästa julafton. Pust och stånk och stön.

Om bara en timma ska Nobelpriset i litteratur tillkännagöras. Av den oerhört sympatiska Peter Englund som erkänner att han är totalt överstressad och panikslagen inför uppdraget. Hur gott är det inte att höra att en sådan man är nervös? Äntligen en männska som inte spelar ett spel inför världen. Jag har med stigande entusiasm läst om hans farhågor inför jobbet som ständig sekreterare och framför allt den där stunden när han skall öppna dörren till sitt kontor för att berätta för en samlad världspress vem som fått det stora priset. Själv hade jag nog behövt en hela vodka för att göra det där. Men så behöver jag inte heller göra det och jag är väldigt säker på att alla är överrens om att det är bäst så. 

Framför allt så förstår jag aldrig hur de hittar sina pristagare. Ofta är den någon med helt omöjligt namn som skrivit något på ett helt okänt språk om att sitta och titta på världen genom en myra eller något sånt. Tanken var väl som jag förstått det att man ska ge priset till den författare som gjort mest nytta för mänskligheten förra året? Men nu för tiden så verkar det mest handla om att akademin ska få visa att de minsan förstår det obegripliga. Fast nu låter jag lite som en kristdemokrat i min syn på litteratur och det vill jag ju inte. Så länge man står emot trycket att ge priset till Astrid Lindgren postumt så är jag nöjd. Mest eftersom jag anser att sagda dam är det mest överskattade sedan raketost. 

Så får man ju egentligen inte tycka eftersom alla tycker att hon var en hyvens tant som skrev om Lotta på bråkmakargatan och illbattingen Emil. Men jag förstår inte vart den där dyrkan kommer ifrån. Det är ju från hennes böcker som SD hämtar sin bild av Sverige. Ständigt grönt, alla skrattar och har det bra. Männen är oftast sura eller frånvarande och även de allra fattigaste är glada där de vandrar på luffen. Negrer finns möjligen som hottentotter på någon fjärran paradisisk ö där en vit man är kung. En vit man som har en dotter som han köpt sig fri från med en kista full med guld. Nä tack.

Men det är nog ingen risk. Det blir nog som vanligt någon som skriver om något som jag aldrig kommer förstå. Men så är jag tämligen klent begåvad med så det blir väl bra med det kan jag tro. Spännande är det i alla fall.

I vilket fall som helst så är himlen höstgrå, kaffet smakar underbart, katten är mätt och nöjd och jag ska hoppa in i duschen för en stunds stilla tvagning. Inte så illa på det hela taget alltså.

Nä nu händer det inte för mycket. Man kan knappast kalla mig stressad om man säger. Det enda som möjligen kan irritera mig är att Firefox har blivt slött och instabilt, troligen på grund av att jag har petat in en massa tillägg. Men orkar rensa liksom. Nä, det får väl sega då. Jag har börjat bli en smula småförtjust i Google Chrome som är blixsnabb så kanske det är det som jag jämför med. Rent och snyggt är det med, i alla fall om man byter tema på programmet. Men blogga duger den inte till. Av någn märklig anledning så blir det inga mellanslag hur man än försöker så det får bli eldräven i de lägena. Gott så liksom.

Sen har jag fallit totalt för Windows 7. Precis hur bra som helst. Något som är lite roligt är att läsa på olika forum hur Mac-folket och Windows-folket grälar om vad som är bäst. Sen har vi Linux-användarna som med spelat löje tittar på och kommer med små instick då och då. Av någon märklig anledning så skäller alla på Microsoft för att det är det störst företaget. Man gnäller om monopol och allt vad det är. Men, att det är störst beror väl på något liksom? Fast de där personerna ska väl alltid vara lite speciella kan jag tro. Det är sådana där som inte äter hushållsost för att det är för vanligt. De ska ha importerad ost från Ghana minsann.

Jaja, det är som det är med det där. Själv så använder jag Windows helt enkelt för att jag tycker det är det lättaste och bästa. Svårare än så behöver det inte vara. Men jag måste erkänna att jag är duktigt sugen på en Mac, men det beror mest på mitt prylvansinne än något annat. Däremot ska jag som jag nog tidigare sagt definitivt köpa Win 7 när det kommer ut i slutet på månaden. Har ingen lust att sitta med en massa cracks som man aldrig vet när de lägger av.

Vad jag gör annars då? Tja. Inget som sagt. Absolut inget. Jag går här och njuter av livet i dess mest rena form. En busstur in till stan blir det eftersom jag inte hittade den kattmat jag vill ha åt katten igår. Eftersom jag satt henne på diet så vill jag ha en bra kattmat och inte den där dussinvaran som Friskies och allt vad det heter är. Tanken är ju att Chips, katten, ska bli gammal och grå innan hennes dagar är över. Så då får jag kosta på henne lite extra. Det blir förresten ingen större skillnad i pris eftersom hon får mycket mindre mat nu. Innan hällde jag upp maten i en stor skål så att hon kunde knapra lite när hon ville. Jösses vad hon ville. Men så är hon tämligen trind också. Nu får hon mindre men bättre mat så det går väl på ett ut.

Det var väldigt vad detta blev pladdrigt märker jag. Så nu ska jag vara alldeles tyst och stilla och tackar de som av någon anledning har orkat läsa så här långt.

Vad ska man kalla en sån här dag då? Tisdag kanske? Jo, det känns helt rätt att göra så. På det sättet får det bli. Eftersom jag har skjutit mitt dygn en smula framåt så somnade jag vid 4-tiden i morse och vaknade vid lunch. Men varför inte? Jag har inga tåg att passa så det gör mig inte mycket att jag missat hela den vackra morgonen. Alls faktiskt.

En vecka till har gått. Ja, alltså, det beror ju helt klart på vart man började räkna. Men om man då började räkna förra söndagen så har oundvikligen en vecka gått. Faen vet vart den tog vägen? Den bara försvann bland tidningsläsande, bussturer och den där löjliga kampen att få pengarna att räcka. Så nu är det dags att ta nya tag. Känner jag.

Ikväll spelar Elfsborg match mot AIK på Borås Arena och jag ville verkligen vara där. Jösses vad jag vill vara där. Trots regnet och mörkret och snuvan i näsan. Men, det var den där oerhört irriterande vanan hos mina pengar att inte alls räcka till saker som är lite roligare än att köpa billig leverpastej. Så jag får sätta mig framför datorn och lyssna på webbradion. Troligen kommer jag att må fysiskt dåligt under spektaklet. Det gäller så förbaskat mycket och det svider i det gula hjärtat att inte kunna vara där och skrika, sjunga och leva mitt i pulsen. Jaja, det är som det är med det där.


I natt kunde jag inte sova. Jag kunde inte sova på något sätt. Så jag gick igenom BT och DN rad för rad, bokstav för bokstav. Katten, Chips, tröttnade på att jag låg där och bligade i natten och knatade ut i vardagsrummet och lade sig i min fåtölj där hon genast somnade som en sten. Men det var väl rätt ok det hela, trots allt. För när jag väl somnade så gjorde jag det med besked och vaknade inte förrän vid 16.15. Jag tror mig inte ha missat något alls, för när jag kikade ut genom det lilla fönstret ovanför min bädd fann jag samma regn som piskat världen blöt och kall de senaste dagarna. Då kan man lika gärna sova liksom.


En klar känsla av melankoli stiger i min kropp måste jag erkänna. Men det var väl inte så oväntat så här framåt hösten. Inget nytt under de regntunga skyarna alls. Nu pratar jag inte om sjuklig depression utan om just melankoli. Fast vem fan lider inte av det såhär års, oavsett samhällsställning eller kön, ursprung och läggning. Det vore rätt märkligt om man satt och jublade över att året snart är slut och att vi alldeles strax, om bara en lite, liten stund, ska in i den där svarta världen som vintern är nu för tiden då snön vägrar komma eller falla eller lägga sig eller stanna kvar.


Men det hela kan jag nog hålla stången med att läsa och lyssna på musik och framför allt, ge mig ut i världen. Ensamhet kan vara en välsignelse om den är självvald med ett ok när den är påtvingad. Har jag märkt. Så inte fasen tänker jag krypa in i mitt idé och gömma mig som de senaste åren. Trots att det kanske gör lite ont då och då när man riktar blicken mot sig själv.


Fast den är bra läskig den där känslan jag får på morgonen när kaffet är urdruckit och duschen avklarad och man har en satans massa minuter över tills man får lägga sig igen. Den där känslan av att ingen saknar en eller att man inte har en aning om hur man ska fylla hålet i livet på egen hand. Men jag är säker på att jag inte ska panikfylla tillvaron med toppar som egentligen inte finns. Stabilitet och trygghet och det lilla livet är något jag verkligen behöver har jag förstått. Att vara rasande glad eller rusig eller totalt utan en vettig tanke i skallen kan vara trevligt, men jag föredrar nog att vara säker på att jag kan ge något och får något tillbaka innan jag tar några steg. Den här gången.


För en gångs skull så ligger det ett lager damm på mina möbler, men det får allt vara så. I alla fall tills i morgon när det är vardag igen och alla är på sina arbeten och jag återigen kommer på att jag inte är med i gemenskapen. Jag hatar ordet "utanförskap", helt enkelt för att jag tycker det lämnar mycket att sakna att använda ett sådant modeord på allt och framför allt alla som inte lever efter normer och kollektiv arbetsdyrkande. Men nog kan jag känna att det går att applicera på mig själv. Jodå, jag är i utanförskap minsan, där jag sitter i min vindskupa och klappar katten. Mest tänker jag då på livet som levs utanför en familjs skydd och sällskap. Det vore bra trevligt att vakna tillsammans med någon, att ha någon att dricka kaffe med eller att låta någon sova lite längre. På facebook kan man läsa om att alla har någon att reta sig på där hemma men jag vill nog gärna vara med i den visan. Äsch, det löser sig det där kan jag tro.


Så det är väl dags att ta en kopp kaffe till, rulla en cigarett och fundera på att börja motionera och sluta röka och kanske flytta till Örkeljunga eller något sånt.

Fasen. Här sitter man och försöker känna vad man känner och kommer på att man är en smula ledsen. Inte så där himlastormande djupt eländigt utan bara en gnutta blå. Jag kommer på att året börjar ta slut och att elementen än en gång ångar på nätterna. Ljuset på dagen går över fortare än man vill.

De sista 10 månaderna har betytt så otroligt mycket. Från djupaste förtvivlan till det allra högsta berg. Mitt i allt det där har jag försökt att finna något som liknar ett liv men troligen mest varit det gamla vanliga i förklädnad. Inte för att jag på något sätt är otacksam för vad jag hört, sett, känt eller tänkt, men det känns allt som att det är dags att sakta in lite. Ta in allt som hänt och faktiskt kanske komma i kapp. För jag börjar tvivla väldigt mycket på att jag vet något alls som det är just nu.

Så den där känslan av att jag nog är ledsen leder mig till sängen. Där lägger jag mig bredvid katten, bläddrar i dagens tidning och mina böcker. Samma dofter och samma ensamhet som alltid plågat mig de sista åren. Musiken kommer att finnas där även i morgon. Nya världar att erövra. Mitt mål är att bli starkare och bättre. Men kanske inte just än. Jag låter mig vara just det jag är precis i den här sekunden.

Dagen har varit regning och eländig och jag söker fortfarande muntra toner i mina älskade bokstäver. Fan vet vart de är. Jag vet ju att de finns, för jag har sett dem och smakat på dem tidigare. Men just nu så är melodin som spelas i moll. Så får det väl vara då. Att bli hel är ett sökande som troligen aldrig tar slut. De enkla svaren får de enkla människorna ta hand om.

Så. Nu väntar min väldigt ensamma säng, min älskade katt, en massa tankar och funderingar och kanske en och annan slutsats.

I morgon ska jag bli bättre.

Kanske.

Vem i hela fridens namn har sagt att det måste regna på hösten? Som om det inte räcker med att det blir kallt och mörkt. Det ska vara vått med. Som att leva inne i en blöt säck. Usch och fy. Jag skyller på någon. Vem vet jag inte riktigt, men någon, vem som helst. Det värsta är att jag ska behöva ge mig ut i eländet med. Nä, det här kunde jag vara utan. På måndag är det jag som marscherar till värden och ber om en öppen spis i min lägenhet. Kan man kräva mindre än det? Det måste väl finnas någon arbetslös murare som kan slänga ihop en sådan billigt. Jag som bor precis under taket och allt.

Jaja, det är väl som det är med det där vädret kan jag tro. Så jag får sitta här inne i min lilla lya och lyssna på musik och hata tillvaron och vara rätt nöjd med det. Tydligen ska man ha värmeljus med. För att göra allt ännu värre. Som om värmeljus från IKEA kunde ersätta en öppen brasa. Hrmph. Sällan.

Nä. I vilket fall som helst spelar Elfsborg en ödesmatch i morgon och jag är fan i mig redan nervös. Det kommer nog att bli outhärdligt det hela misstänker jag. Kanske bäst att inte låtsas om den? Kan funka.

Äsch. Duschen nästa.

Jag kastar stenar i mitt glashus. Stora grå, hårda stenar som gör ont. De måste passera. De måste sluta tynga mig. Så jag kastar dem, vilt argt och fel omkring mig. För att bli lite lättare. För att bli en smula fri. Fast mitt hus faller sönder och samma omkring mig. Allt jag älskar förstör jag. Världen är rädd för mig och jag kan bara skrika åt den, världen, att sluta låta mig vara. Doft. Smak. Färg. Ljud. Allt kväljer, förstör, färtär mig. Dig. Men det vet du inte. Vågar du vara rädd? Jag är rädd hela tiden. För allt. Inte för att jag vågar utan för att jag måste. Jag kan inte annat. Vad som skulle hända om jag slutade vara rädd vågar jag inte tänka på. Jag blir rädd för att sluta vara rädd.

 

Så jag röker, dricker, äter, försöker knulla och tänker på att kanske en dag bli älskad. Men som någon sade en gång, jag är för mycket. Just nu, precis just nu, så skulle en kniv i veka livet inte vara något annat än en räddning till livet. Sprit brinner och jag undrar varför alla inte vet det? Så ensam. Så ensam men så mitt i. Att våga vara orädd. Att våga våga och vägra vägra. Vågra.

 

Så nu vet jag en massa jag inte visste igår. Att högspännigsledningar sjunger när luften är grå, att jag själv skriker på natten och att jag ännu en gång är sådär fel som bara jag måste vara för att vara rätt. Så jag röker och dricker och mitt hjärta slår trilljarder slag varje microsekund. Jag finns här. För mig. För dig. Om du vågar vägra våga. Eko. Hörde du? Eko. Betala räkningar kan vi göra en annan dag. Idag vill jag bara pulsera. Grön skog och gula fält och hela den där jävla drömmen som vi delar om ett land där alla har panik för att de slutat röra varandra. Alla rör sig men ingen rör någon annan. Så jag ställer mig bakom dig. Med bultande.... hjärta. I dig. Med dig. För dig. Trots dig.

 

 

Så smaken av livet dröjer sig kvar. Vad mer finns det? Allt är som det brukar men totalt annorlunda. Det är så det måste vara. Min katt, min älskling, den enda som verkligen behöver mig sitter på bordet bredvid mig. En tom glasburk. Sex bananer i en skål. Kul grej. Just sex bananer. Sexbananer. Sådana ting roar mig. Enkla saker. Du må tycka att jag är krånglig och eländig och förbannat ledsam. Men tusan böhflar vad jag skrattar åt Austin Powers. Tro mig. Jag är något annorlunda än det jag måste vara. I Huset på liden sitter jag. Bara en sådan sak. Vem fan döper en gata till något som slutar på liden? Som om det inte fanns nog elände i världen.

Så den där tillvaron som jag sitter i är full av saker som får mig att skratta. Du vet. Kalsonger på skallen. En hund som skuttar. Höstluft som är hög och klar och full av avgaser. För nog är det en smula kul att vi andas in den där luften girigt och glatt samtidigt som den fyller oss med avsaknad av år? Inte vet jag.

 

Magi säger de. Tragedi sjunger jag. Fast jag inte kan sjunga. Alls. Det mesta som faller från mina läppar är fult. Saliven i min mun är grön och doften jag känner är tung. Det är blommor jag köpte till kvinnan jag älskar men stanken kväljer mig. Jag vill slänga ut den där buketten, skrika högt, stampa sönder allt jag tror jag har, rör dig lycklig säger hon. Springa dig sönder och samman säger alla. Trampa dömmar till kyla. Var dig själv. För fan, var dig själv. Säger de. Jaga för helvete. Människan är en jägare, mannen är trygg och kvinnan är mjuk.

Men ingen vet. Jag vet absolut inte. Hur i hela fridens namn ska jag kunna veta? Jag tror ju inte ens. Men så finns det, den där. Is. Snö. Kallt. Ett ord som jag inte vill kännas vid. Att lufta element kan vara en katastrof men utan att göra det så blir allt frost. Fyra väggar värmer inte utan att de där övermålade järnrören som någon byggt. Fan vad det blev fel, den där meningen. Det var inte alls så jag menade men jag skrev utan att fundera. Det är så, för det mesta, ibland funkar det. Nu gjorde det inte det. Glöm hela meningen. Glöm den, ta bort den. Delete. Ett engelsk ord som betyder ta bort. De är snillrika de där engelsmännen. Ett ord för att ta bort. Bara ett ord. De rika, de som kan programmera, de har kommit på ett ännu bättre ord. Del. Räcker inte det? Del. En knapp på ett tangentbord.

 

Så jag känner att jag skulle vilja Del en hel del. Alla spelar Farmville och tror att det spelar roll. Får jag bestämma så skulle vi alla Del Farmville, kanske kramas och helst bara vara i varandra. Djupt inne. Där allt luktar rent, innanför slemhinnor och tårar. Livet är kort för helvete. Fatta att du gör bort dig om du spelar Farmville. Fatta att du defenitivt redan har gjort bort dig om du läser detta. Det här spelar bara roll för mig och ingen annan. Men om du är ledsen nog för att ha hunnit så här långt i texten så vill jag bara säga: lev. Gör det jag inte gör.

 

Nu ska jag kramas.

Mitt hjärta slår så fort. Det är en sån dag. Tusen slag, sekund för sekund. I huset bredvid står någon jag inte känner och tittar ut genom fönstret. Vi ser varandra för ett kort ögonblick, hon stelnar till och försvinner. Kvar blir bara ett tomt fönster. Vi delar samma tunga himmel och samma dröm om att livet ska vara något det inte är. Fast nu är det ju lördag och då får det vara precis det som det är. Lite gott, lite fett, lite... mer.

 

Ett ensambarn sitter vid ett annorlunda bord och funderar på hur i hela friden han hamnade här. Gårdagen var full av diskussion som inte blev mer än ord och vilt fäktande. Samma namn, samma meningar, en smula gråt, en massa dumheter. Mest slöseri med viktig tid. När många somnat vaknade jag. Min katt delar tid med hunden. Min katt har slutat försöka fly. Min katt är här. Där jag är. Inte för att någon annan än jag vill, men för att jag är.

 

Så jag har andats. Drömt. Legat naken på golvet och letat efter något jag aldrig kommer att finna, aldrig kommer nå. Ett skri blev till hundra och alla är sura för att jag väckte dem. Fan. Jag behöver verkligen någon drog. Någon som får mig att le. En smula. Kanske, om jag får drömma, skratta. Men det är inte så livet har tilldelat sina gåvor till mig. Jag gör allt för att roa, inget för att roas. Allt jag gör är för någon som jag inte känner. De, som jag letar efter, Gollum, finns inte där jag letar.

 

Ord kan vara fula. Jag vill inte använda dem. Det gör livet smutsigt. Allt som är vackert är väl rätt? Så jag vill vara vacker. Låt smutsen från min kropp falla till golvet. Ner i en brunn. Själen kan jag inte tvätta, bara rena. Tillsätta syre och atomer och annat som jag inte förstår mig på, kanske är det ekonomi det hela handlar om. Jag har inget begrepp om sådant.

 

Så. Hunden jagar katten, jag jagar livet, kvinnan jagar något jag inte förstår mig på och barnen jagar allt det som vi förlorat. En tanke på att berusa sig finns, men jag vet inte. Kanske borde jag bara känna efter, smaka på färgerna som jag trots allt har i mig. Men vågar jag?

 

Så mitt hjärta slår så fort. Tusen slag. Timme för timme. Varje dag är ett äventyr. Jag hatar äventyr. Jag, jag, JAG, vill ha trygghet, lugn, kontakt med himlen. Äventyr är för dårar som inte förstår att vi alla kommer att dö. De tror att det inte kommer att hända och att det kommer bli det största äventyret av alla. Att allt tar slut. Döden. Det är döden som kommer. Smaka på den. Sluta låtsas att den inte finns. Sluta skratta för den smakar redan på ditt kött. Fel, den är ditt kött. Fel igen. Du har inget kött. Möjligen har du lånat en gnutta kropp. Resten är inget. Om hundra år finns vi inte. Alls. Överhuvudtaget. Inte ens fast du springer mil efter mil efter mil på preparerade spår under gula ljus mitt i mörka december.

 

Men låt oss glömma allt det där dystra. Hela världen skrattar och ler. Anna Anka är det viktigaste som hänt någonsin, just nu. För rolig, för märklig, för totalfel för att ta på allvar fast det är vansinnigt allvarlig att vi inte tar det på allvar.

 

Så. Lördag. Mitt hjärta slår. Millioner slag. Varje slag gör ont men är en del av livet jag inte vill vara utan. Hellre miljarder som gör ont än inga som inte finns. För det är så hjärtat är skapat. För att göra ont. För att göra liv. Vink.

När ska min röst bli värd luften jag lägger i den? När ska tradition och spekulation ersättas av kärlek och en smula, bara litet, omtanke? Ät din krona, tugga på guldet och se om det mättar. Låt tankarna fly sina bojor och dina föräldrars röst. Öppna upp, öppna ut. Låt blodet nå varje cell i din köttsliga kropp.

Jag gör inte som du säger åt mig att göra. Jag vill inte. Fel. Jag kan inte. Ibland, små sekunder då när jag näsan somnat vill jag bli precis som du. Precis in till minsta molekyl. Jag vill dofta som du. Se ut och låta som du. Kanske vill jag vara du. Inte dig men du. Men då, när impulserna i min hjärna blixtrar till och skapar en skarp doft i munnen, då, exakt då. Där vägrar jag.

Jag vill, ska, måste var jag. Mig. Mitt och de mina och allt det som jag ser, hör, känner, varje smärta och varje kärleksslag mit mot mitt förnuft. Allt måste vara autentiskt. Apatiskt. Separatistiskt. La Scala ut ända dit där hårstrået tar slut. Äkta vara. Ingen kopia, ingen tvilling. När jag lägger mig hand på dig vill jag att du ska veta att det är min och bara min hand som vilar där, just i det ögonblicket.

 

Då. Om länge sedan. Då när jag inte längre funnits. Någonsin. Kanske i morgon, troligen förra veckan. Då ska du veta att jag alltid pratade med min egna röst, av min egna luft, från mina självständiga tankar. Jag bjuder dig att svara men väljer själv om jag väljer att välja dina ord som sanna eller troliga eller ens smakliga.

 

Jag kan inte eller vill inte eller skall inte drömma om något som man sagt åt mig att drömma. Din tanke är inte min och inget jag tänker kan du göra åt mig. Inte ens åt dig själv. När maten är smält återstår inget mer än tomma blickar och händer som nervöst plockar med cigaretter som kanske kommer döda oss redan i väntrummet.

 

Men när jag vet mer. Då vill jag veta allt. Varje sandkorn på månen skall vara mitt att skåda. En sekund som blir till ett liv. Som försvann. Som gick dit alla andra kornen samlats för att lägga sig till ro. Man bör inte tro på något starkare än det man vågar utmana. Så ät din krona. Svälj varje glittrande sten, alla de minnen som vilar i fodret. Tugga i blodet från alla krig som någonsin din krona skapat. Alla brinnande eldar och heta önskningar som drömmen om det som tynger ditt huvud skapat.

 

Mig äter ingen.

Jag bygger på allt jag läst och hört och sett. Jag har inga andra byggstenar. Förutom mitt egna svaga kött. Så jag bygger, letar och murar igen alla hål som jag finner. Bränner allt med eld och kyler allt med is. En väldigt enkel figur som har en obegriplig manual. En sak som skrattar när tårar faller och som lipar när andra skrattar. Lite tvärtom och hit och dit och mest under saker som ingen annan ser. Rätt så vacker men gömmer det hela under lager av socker och fett och en smula doft av döda rosor.

Det där är egentligen två svar på nån obskyr fråga på Fejan jag fått. Dramatiskt, pubertalt och änu värre. Gymnasialt. Jag läste häromdagen nån bokrecension i DN, jag har den på helgen. Där skrev recensenten om att boken i fråga saknade djup och var gymnasial och jag sjönk ihop. För det är ju så jag skriver. Som en tonårstjej med låtsasnoja. Fan också. Jag som tyckt mig vara ett geni, en gentleman, blev förvandlad till 13,3 år och blivande kvinna. Eller som damen jag söker sade häromdagen: du är allt jag inte sökt i en man. Hur tacklar man det liksom?

Men jag vet att jag har det i mig. Slipa av allt fel och det där (sic) så ska jag slå er med häpnad. Eller i alla fall med min vänstra hand. Eller så skallar jag dig rakt på bara. Inte för att jag vill göra dig illa, men för att jag måste beröra dig.

Jag har haft fel. Min taktik har varit att chockera. Att obstruera. Att reta och dumma mig. För att du ska börja tänka. Men så sade en vacker klok kvinna till mig att folket bara blir arga då. När någon är arg vill de inte se vad man säger. Så klart. Jag har aldrig viljat skriva någon på näsan. Min syn på sakers ting är att var och en är klok nog att ta sina egna beslut. Däremot vill jag gärna få säga vad jag tycker och ajg tycker mycket.
'
Så jag ska ändra mig. Bli bättre. Snäll... näää. Inte det. Aldrig. Inte här. I riktiga livet är jag så snäll så det räcker. Här kan jag väl få vara en smula elak? Snälla?

Men jag tänker fortfarande tycka djupt illa om främlingsfientlihet, kvinnofientlighet och all annan fientlighet. Jag är inte något som kan kallas "ism" eller "ist". Jag älskar livet och ärligt talat är jag trött på alla som är rädda för det.

Ett fyllo, smutsigt och illaluktande, överföll en svart man och hans kvinna idag i stan. Ingen gjorde något. Ingen ens tittade dit. Det stod en Securitas vakt en bit ifrån som låtsades titta på sin telefon. Den svarta (hua, en invandrare, en sån) slet sig och fyllot stod kvar och skrek okvädningsord. Efter det, strax när inget hänt, stoppade fyllot (jo, jag kallar oss så) en man i rullstol. Han (fyllot) kväde och skrek, spottade och fräste i sin ensamhet och fötrvivlan över att vara fel, över mannen i den där stolen. DÅ vaknade securitasvakten. Han lyften sin telefon till munnen och ringde till polisen.

Själv? Jag tittade på, hann inte annat. Grep fyllot vid armen och sade att vi skulle sätta oss. Pratade om ditten och datten. Inget som spelar roll. Under tiden så gick alla förbi. Två fyllon som pratar om kvinnor vi en gång mött.

Jag tänker inte vara rädd för livet. Döremot är jag livrädd för döden. Men den kommer ju även om jag är rädd så jag tänker sluta med det med. Skräcken att svälja tungan tänker jag även den bli av med.

Så. Du når mig inte.

Hur känns det?

Jag sitter och väntar på att mitt liv ska börja. Men det verkar hopplöst. De säger att våra dagar är bättre än de som var förr, men det vet jag inte så noga om jag instämmer i. Men det jag vet är att de här dagarna är mina och bara mina att leva.

Mycket har hänt. Sneda, dumma, fula saker. Ett steg fram och tusen meter ner. Så jag har tillbringat dagarna med att röka, snusa, läsa, prata med katten och fundera hur i hela fridens namn jag ska hinna ikapp mig själv före jag läggs ner i graven. Svaret undkommer mig gång på gång. Hösten har kommit med morgonfrost och fallande löv. Snart, strax, färgas lövskogarna av trötthetens färger och innan vi har kommit på det så är vintern här.

Det känns alldeles som nyss jag stod i stekande sol på gården utanför motivationsenheten och pessimistiskt förklarade att jag redan saknade sommaren. Den hade inte ens hunnit börja men jag var som så ofta ett eller hundra steg före. Nu är jag inte här heller. Nu fruktar jag vinterns kyla. Mina element är kokande varma på morgonen och när jag går upp i min morgonrock så är det ingen idé att öppna balkongdörren för att vädra. Det blir för kallt och dystert då. Även när solen skiner.

Idag var jag i staden för att gå på ett möte som handlade om bara mig. Såklart var allt inställt när jag kom fram. Men det gjorde inte så mycket. Dagen låg öppen framför mig och jag var på ett strålande humör så vad fan brydde jag mig om ett inställt möte?

En kort promenad tog mig till en av stadens kyrkogårdar, den där min far ligger. Kalla mig morbid eller vad du vill, men jag finner det vilsamt på kyrkogårdar. Den speciella jag var på är full av gravar från börjar på 1900-talet och jag gick där och läste namnen på stenarna, fundrade på varför en del människor kostar på sådana jättestenar som det finns där. Varför? Tror de att man blir lite mindre död om man vilar under en jättesten?

Likaså. Nu sitter jag hemma igen. Funderar på att äta men orkar inte.

Men på det hela taget så är livet helt ok.