2
Mitt hjärta slår så fort. Det är en sån dag. Tusen slag, sekund för sekund. I huset bredvid står någon jag inte känner och tittar ut genom fönstret. Vi ser varandra för ett kort ögonblick, hon stelnar till och försvinner. Kvar blir bara ett tomt fönster. Vi delar samma tunga himmel och samma dröm om att livet ska vara något det inte är. Fast nu är det ju lördag och då får det vara precis det som det är. Lite gott, lite fett, lite... mer.
Ett ensambarn sitter vid ett annorlunda bord och funderar på hur i hela friden han hamnade här. Gårdagen var full av diskussion som inte blev mer än ord och vilt fäktande. Samma namn, samma meningar, en smula gråt, en massa dumheter. Mest slöseri med viktig tid. När många somnat vaknade jag. Min katt delar tid med hunden. Min katt har slutat försöka fly. Min katt är här. Där jag är. Inte för att någon annan än jag vill, men för att jag är.
Så jag har andats. Drömt. Legat naken på golvet och letat efter något jag aldrig kommer att finna, aldrig kommer nå. Ett skri blev till hundra och alla är sura för att jag väckte dem. Fan. Jag behöver verkligen någon drog. Någon som får mig att le. En smula. Kanske, om jag får drömma, skratta. Men det är inte så livet har tilldelat sina gåvor till mig. Jag gör allt för att roa, inget för att roas. Allt jag gör är för någon som jag inte känner. De, som jag letar efter, Gollum, finns inte där jag letar.
Ord kan vara fula. Jag vill inte använda dem. Det gör livet smutsigt. Allt som är vackert är väl rätt? Så jag vill vara vacker. Låt smutsen från min kropp falla till golvet. Ner i en brunn. Själen kan jag inte tvätta, bara rena. Tillsätta syre och atomer och annat som jag inte förstår mig på, kanske är det ekonomi det hela handlar om. Jag har inget begrepp om sådant.
Så. Hunden jagar katten, jag jagar livet, kvinnan jagar något jag inte förstår mig på och barnen jagar allt det som vi förlorat. En tanke på att berusa sig finns, men jag vet inte. Kanske borde jag bara känna efter, smaka på färgerna som jag trots allt har i mig. Men vågar jag?
Så mitt hjärta slår så fort. Tusen slag. Timme för timme. Varje dag är ett äventyr. Jag hatar äventyr. Jag, jag, JAG, vill ha trygghet, lugn, kontakt med himlen. Äventyr är för dårar som inte förstår att vi alla kommer att dö. De tror att det inte kommer att hända och att det kommer bli det största äventyret av alla. Att allt tar slut. Döden. Det är döden som kommer. Smaka på den. Sluta låtsas att den inte finns. Sluta skratta för den smakar redan på ditt kött. Fel, den är ditt kött. Fel igen. Du har inget kött. Möjligen har du lånat en gnutta kropp. Resten är inget. Om hundra år finns vi inte. Alls. Överhuvudtaget. Inte ens fast du springer mil efter mil efter mil på preparerade spår under gula ljus mitt i mörka december.
Men låt oss glömma allt det där dystra. Hela världen skrattar och ler. Anna Anka är det viktigaste som hänt någonsin, just nu. För rolig, för märklig, för totalfel för att ta på allvar fast det är vansinnigt allvarlig att vi inte tar det på allvar.
Så. Lördag. Mitt hjärta slår. Millioner slag. Varje slag gör ont men är en del av livet jag inte vill vara utan. Hellre miljarder som gör ont än inga som inte finns. För det är så hjärtat är skapat. För att göra ont. För att göra liv. Vink.