4

Jag kastar stenar i mitt glashus. Stora grå, hårda stenar som gör ont. De måste passera. De måste sluta tynga mig. Så jag kastar dem, vilt argt och fel omkring mig. För att bli lite lättare. För att bli en smula fri. Fast mitt hus faller sönder och samma omkring mig. Allt jag älskar förstör jag. Världen är rädd för mig och jag kan bara skrika åt den, världen, att sluta låta mig vara. Doft. Smak. Färg. Ljud. Allt kväljer, förstör, färtär mig. Dig. Men det vet du inte. Vågar du vara rädd? Jag är rädd hela tiden. För allt. Inte för att jag vågar utan för att jag måste. Jag kan inte annat. Vad som skulle hända om jag slutade vara rädd vågar jag inte tänka på. Jag blir rädd för att sluta vara rädd.

 

Så jag röker, dricker, äter, försöker knulla och tänker på att kanske en dag bli älskad. Men som någon sade en gång, jag är för mycket. Just nu, precis just nu, så skulle en kniv i veka livet inte vara något annat än en räddning till livet. Sprit brinner och jag undrar varför alla inte vet det? Så ensam. Så ensam men så mitt i. Att våga vara orädd. Att våga våga och vägra vägra. Vågra.

 

Så nu vet jag en massa jag inte visste igår. Att högspännigsledningar sjunger när luften är grå, att jag själv skriker på natten och att jag ännu en gång är sådär fel som bara jag måste vara för att vara rätt. Så jag röker och dricker och mitt hjärta slår trilljarder slag varje microsekund. Jag finns här. För mig. För dig. Om du vågar vägra våga. Eko. Hörde du? Eko. Betala räkningar kan vi göra en annan dag. Idag vill jag bara pulsera. Grön skog och gula fält och hela den där jävla drömmen som vi delar om ett land där alla har panik för att de slutat röra varandra. Alla rör sig men ingen rör någon annan. Så jag ställer mig bakom dig. Med bultande.... hjärta. I dig. Med dig. För dig. Trots dig.

 

 

Så smaken av livet dröjer sig kvar. Vad mer finns det? Allt är som det brukar men totalt annorlunda. Det är så det måste vara. Min katt, min älskling, den enda som verkligen behöver mig sitter på bordet bredvid mig. En tom glasburk. Sex bananer i en skål. Kul grej. Just sex bananer. Sexbananer. Sådana ting roar mig. Enkla saker. Du må tycka att jag är krånglig och eländig och förbannat ledsam. Men tusan böhflar vad jag skrattar åt Austin Powers. Tro mig. Jag är något annorlunda än det jag måste vara. I Huset på liden sitter jag. Bara en sådan sak. Vem fan döper en gata till något som slutar på liden? Som om det inte fanns nog elände i världen.

Så den där tillvaron som jag sitter i är full av saker som får mig att skratta. Du vet. Kalsonger på skallen. En hund som skuttar. Höstluft som är hög och klar och full av avgaser. För nog är det en smula kul att vi andas in den där luften girigt och glatt samtidigt som den fyller oss med avsaknad av år? Inte vet jag.

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback