Aj. Aj för tusan.
Huhfudverk. Jätteont i skallen. Visserligen säger de som vet att man ska vara glad över att man har ett huvud. Men ärligt talat, om man inte hade det så skulle man ju ändå inte märka av det hela så jag tänker faktist inte vara ett enda dugg tacksam över att jag har skallebank. Alls. Snarare är jag lagd åt det hållet att jag genast börjar fundera på vart tusan jag kan ha lagt mina värktabletter. Just nu har jag kommit fram till ingenstans. Alltså, jag har inga värktabletter. Överhuvudtaget (hihi, över huvud.. hihi, visst var det vitsigt, nästan Göteborskt?).
Så jag får sitta här och känna hur min knopp pulserar som om det vore en öm böld som bara väntar på att tömmas på sitt innehåll. Äcklig jämförelse kanske men så har jag också en förfärlig huvudvärk och då kan man inte komma på så mycket bättre.
Det hela kommer sig säkerligen av att jag fick för mig att det skulle vara gott med lite socker i kaffet. Förr i tiden, när jag fortfarande hade en hygglig metabolism och dessutom trodde att jag var odödlig, hade jag alltid socker i kaffet. Så jag fick för mig att det där var gott, det är ju ändå söndag och då får man väl unna sig lite gott?
Till att börja med var det inte alls speciellt gott med socker i kaffet. Förstår inte varför jag hade fått för mig det. Sen fick jag den där huvudvärken. Nu kanske vän av ordning påpekar att man inte brukar få huvudvärk av socker. Jo, jag får det har jag märkt. Inte vet jag varför, men om jag äter något väldigt sött så får jag ont i skallen. Kanske är det blodsockrets inverkan på musklerna, att de blir en smula avslappande när de får blod eller nått. Inte fan vet jag. Men ont i skallen har jag, det vet jag.
I vilket fulla fall så är det söndag som jag redan påpekat. Då får man göra lite vad man vill. Nu för tiden. Min ömma moder kan berätta att när hon var liten flicka fick man inte ens knyta skorna på söndag för hennes mormor. Dylika insatser betecknades nämligen som arbete och sånt fick man då rakt inte syssla med på söndagar. Själv tycker jag att det är lite lustigt att tänka på en hel familj som knatar omkring med glappande skor en hel dag. Eller de kanske inte fick gå heller när jag tänker närmare på saken. Hmmm.
Tja, sådan saker hindrar inte mig i mina ansträngningar att göra så lite ansträngande som möjligt. Anledningen till att jag inte knyter några skor på söndagar är att jag mycket vist håller mig hemma och inne. Det nutida altaret tvn står och lyser så hemtrevligt, ute är det mörkt och blåsigt och jag ser ingen som helst anledning till att ens gå ut med soporna. De lär inte springa bort av sig själva och skulle det göra det så är jag inte den som gråter över det inte.
Så ikväll väntar bara lugn och ro och kontemplation. Lyssna till hjärtats slag och allt det där.
Gott så.
Så jag får sitta här och känna hur min knopp pulserar som om det vore en öm böld som bara väntar på att tömmas på sitt innehåll. Äcklig jämförelse kanske men så har jag också en förfärlig huvudvärk och då kan man inte komma på så mycket bättre.
Det hela kommer sig säkerligen av att jag fick för mig att det skulle vara gott med lite socker i kaffet. Förr i tiden, när jag fortfarande hade en hygglig metabolism och dessutom trodde att jag var odödlig, hade jag alltid socker i kaffet. Så jag fick för mig att det där var gott, det är ju ändå söndag och då får man väl unna sig lite gott?
Till att börja med var det inte alls speciellt gott med socker i kaffet. Förstår inte varför jag hade fått för mig det. Sen fick jag den där huvudvärken. Nu kanske vän av ordning påpekar att man inte brukar få huvudvärk av socker. Jo, jag får det har jag märkt. Inte vet jag varför, men om jag äter något väldigt sött så får jag ont i skallen. Kanske är det blodsockrets inverkan på musklerna, att de blir en smula avslappande när de får blod eller nått. Inte fan vet jag. Men ont i skallen har jag, det vet jag.
I vilket fulla fall så är det söndag som jag redan påpekat. Då får man göra lite vad man vill. Nu för tiden. Min ömma moder kan berätta att när hon var liten flicka fick man inte ens knyta skorna på söndag för hennes mormor. Dylika insatser betecknades nämligen som arbete och sånt fick man då rakt inte syssla med på söndagar. Själv tycker jag att det är lite lustigt att tänka på en hel familj som knatar omkring med glappande skor en hel dag. Eller de kanske inte fick gå heller när jag tänker närmare på saken. Hmmm.
Tja, sådan saker hindrar inte mig i mina ansträngningar att göra så lite ansträngande som möjligt. Anledningen till att jag inte knyter några skor på söndagar är att jag mycket vist håller mig hemma och inne. Det nutida altaret tvn står och lyser så hemtrevligt, ute är det mörkt och blåsigt och jag ser ingen som helst anledning till att ens gå ut med soporna. De lär inte springa bort av sig själva och skulle det göra det så är jag inte den som gråter över det inte.
Så ikväll väntar bara lugn och ro och kontemplation. Lyssna till hjärtats slag och allt det där.
Gott så.
Kommentarer
Trackback