En man i tiden

Ja herre je vad jag har varit i farten. Jag kom på att man ju kan övertrassera sitt konto genom att knata till närmsta minut och ta ut en hel hundralapp om man har en gnutta pengar på aktuellt konto. Jo men. Så nu känner jag mig kanske en smula skurkaktig som lurar den stackars banken på det sättet, vi vet ju hur jobbigt de har det i dessa tider, men likväl så har jag handlat och har ändå 50 spänn i plånboken. Inte illa. Inte illa alls faktiskt. Om 10 dagar får jag min lilla skärv av Reinfeldt, eller om det är Borg, och det är ju inte så pjåkigt med 5 spänn om dagen. Kattmat har jag, tobak har jag, kläder har jag och hyran är betald så det vankas fest hela veckan.

Men det var förfärlig vad trött jag blev där jag satt på bussen in till staden som jag älskar. Det var inte så farligt långt till att jag nästan somnade där jag satt och vaggades av det långa fordonet. När vi väl kom fram till busstorget så var det under kraftig mental protest som jag släpade ut min enbarmliga lekamen i den kyliga omvärlden. Men sen blev jag varm i kläderna och i väntan på bussen tillbaka så strosade jag runt i stadsparken och funderade på viktiga saker.

Men nu är jag hemma igen och funderar på om man kanske skulle koka lite spagetti och steka lite bacon och skölja ner det hela med ett glas vatten eller två. Mat är gott. Det där med städning får allt vänta känner jag. Ja, det känns så mycket att jag inte vågar trotsa min egna känsla. Det vore dumt att göra våld på sig själv så här på en lördag mitt i livet.

Förresten. Mitt i livet. Mina vänner har börjat fylla 40. En del har fyllt 40 så mycket att de rent av är 42. Själv så har jag ju ett halvår kvar till den där stora dagen som ingen trodde skulle komma. Men, vart tog alla år efter 18 vägen? Nyss så fyllde jag just 18. Det var bara nyssens ju. Det var så långt fram till jag skulle fylla 40 att man inte ens kunde tänka tanken utan att tappa andan. Men nu så balanserar jag precis på gränsen.

Jag fick ju min första avkomma redan när jag var 20. För att vara riktigt korrekt så var det snarare hans moder som fick honom, men jag var ju i alla fall med på några hörn. Då var man ett unikum. En stolt fader när ens vänner knappt hunnit lära sig att man måste betala hos tandläkaren. Men i dessa dagar så har det där runnit iväg, bort. Nu har de allra flesta barn, hunnit både gifta sig och skilja sig och går i terapi. Det är betydligt svårare att vara en gentleman och ett geni i dagar när man finner att det inte längre är framtiden som är redo att skrivas utan dagarna man lever i.

Tja. Det är väl som det är med det med kan jag tro. Än så länge befinner jag mig på 30-sidan i livet. De påstår ju att livet börjar när man fyller 40. Fast då undrar jag vad fasen jag har gjort i mina dagar om inte levt? Med tanke på allt som hänt så måste jag bli lite obstinat där och påstå att jag minsan har levt både mycket och mest hela tiden.

Förresten så har redan sextitalisterna gjort om den där devisen. Nu för tiden börjar visst inte livet innan man är 50. Enligt fyrtiotalisterna börjar det inte förrän man går i pension och ska man fråga tjugotalisterna så börjar livet när man fyller 85. Fan vet vad de sysslat med i alla dessa år tidigare?

Nä. Jag är tämligen säker på att mitt liv började när jag föddes och det håller jag på. Något annat skulle väl vara lite fånigt eller? Men jag är däremot väldigt intresserad av ett fortsatt liv i många år. En sidådär 200 år till kan jag allt tänka mig. Sen kanske man fått nog. Kanske.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback