WoBWorld

Om jag trodde att ja var förvirrad i morse så är det inget mot vad jag är nu. Jag har slöläst dagens svenska nyhetsutbud på nätet och ju mer jag läser ju mindre vet jag. Först är det KD som minsan har bestämt vem som är vanligt folk. Man ska visst tycka om så ska det låta på tv och dessutom ägna sig åt fredagsmys. Bland annat. Man kan läsa att:

"Verklighetens folk är människor som lever sina liv som folk gör mest. Du och jag. Det är alla vi som gjort livsval som vänstern tycker är fel. Som tycker det är okej med familj, att arbeta, ta semester, ha fredagsmys och titta på "Så ska det låta" på TV […] Vanligt folk är obekymrade över märkliga teorier om hur livet ska levas, men blir förskräckta när politiker vill ta till lagstiftning för att ändra deras livsstil."

Nu vet jag inte hur många som inte tycker det är ok med familj eller att arbeta eller för den delen ta semester. Själv är jag ytterst förtjust i tanken på att ha en familj och vi ska inte prata om hur mycket jag tycker om semester. Arbete är helt ok, i alla fall om det är kul och utvecklande och dessutom hyggligt betalt. Fredagsmys är inte så fel det heller. Så ska det låta däremot får jag kväljningar av så bara det gör mig till ovanlig. Till att börja med.

Sen vet jag inte heller när den så kallade vänstern sade att allt det där är fel. Den debatten har jag helt klart missat. Totalt faktiskt. Men så lyssnar jag ytterst sällan på vad Mona eller Lars säger heller. Mest svammel tycker jag de få gångerna har lyssnat. Så det där har de säkert sagt någon gång.

Men så kommer vi till den där sista delen. Den om att inte politiker ska lägga sig i människors livsstil. Jomen. Men som jag förstått det så gäller det bara de verkliga människorna. Låstasfolket ska minsan styras. De som inte är vita heterosexuella kristna män. De där typerna ska minsan inte komma och ha sin livsstil i fred. Alls. För dem ska det förbjudas och påbjudas och styras med så att de inte sticker upp mer. Så att det verkliga folket får vara ifred och titta på tv.

För att inte tala om pratet om kultur. Där ska det minsan tas bort allt som man inte med en enda gång förstår sig på. Det är ju ändå så vänstervridet så att man storkar. Nä, mer lättförståeligt och bra. Tavlor med gråtande barn och solnedgångar och böcker där personerna gör saker som man tycker att de ska göra. Fast samtidigt så är den klassiska litteraturen visst bra. Tycker de. Men bara sånt som man förstår. Även om man är en smula korkad ska man förstå.

Så vad de vill vet inte jag. Jag blir bara förvirrad eftersom de flesta jag känner inte tittar på så ska det låta så förstår jag att jag inte känner några verkliga människor. En del är skilda så de är inte heller verkliga. En del av kvinnorna vill att mannen ska vara hemma med barnen en stund medan de själva arbetar. Inte heller verkliga. Fast de flesta är väldigt förtjusta i semester så där vet jag inte om de är verkliga eller bara låtsasverkliga. Jösses, jag tror att jag till och med känner några som är arbetslösa eller sjuka som faktiskt vill jobba. Jo, jag vet, det går ju inte ihop med verkligheten så de låtsas nog bara de med.

Så summa summarum känner jag bara låtsasmänniskor. Det är nog därför jag inte förstår mig på KD alls i dessa dagar. Förut kunde jag i alla fall ogilla dem djupt, men nu vet jag inte. Kanske är det skratta åt dem man borde. Och det ligger nära till hands. Om man inte tänker på att de faktiskt sitter i regeringen och bestämmer lite åt höger och ännu mera höger.

Sen har vi Bodström. Denna pojkaktiga spjuver. Hade någon frågat mig häromdagen hade jag tvärstäkert hävdat att han bums borde ta över efter Mona. Nu är jag defenitivt mer splittrad i den frågan. Jag följer hans blogg med intresse för att han verkar vara en reko typ. Men göra reklam för sin bok på det sättet han gjort? Att knata omkring och arbeta som advokat när han borde sitta i riksdagskåken och bestämma saker?

Visserligen så säger ju folk, det riktiga folket, att de vill ha politiker som vet hur det ser ut i verkligheten. Det är ju svårt att göra om man inte vistas i verkligheten. Så nu vet jag varken ut eller in. Vad tycker jag är bra och vad tycker jag är dåligt? Faen vet.

Sen har vi Alfons Åberg och Steven Segal som betämt hävdar att de leder ett arbetarparti. Fast arbetslösheten stiger som en raket. Visserligen med god hjälp av världsläget på ekonomifronten, men ändå. De där jobbskatteavdragen har visst inte blivit den underkur som de så bestämt lovade. Vad ska man tro?

Men allt det där spelar nog ingen roll i valet nästa år. För den tiden när det riktiga folket brydde sig ett skvatt om sina grannar är över och när människor får höra att skatten kommer öka igen så är det nog kört för de rödgröna vad de än hittar på. Vem fan vill bli av med pengar liksom? Ja, förutom alla de som gått med på sänkt lön för att få behålla sina arbeten då förstås. Men inte heller de vill bli av med mer än nödvändigt så som sagt. Det ska nog till ett under om inte Alliansen ska vinna nästa år.

För mig spelar det hela föga roll.

För jag är ju ändå inte riktigt folk eller ens en riktig människa så jag räknas nog inte.