Höstkänslor

Jag är nog väldigt märklig börjar jag förstå. Mina gränser är liksom inte som andras. När jag tittar rakt fram, över skärmen på datorn, ser jag det där som är verkliga livet. En skänk med en lampa och en silverskål som min farfar fick på sin 50-årsdag, mina cigarrer, ett kort på mina barn. Nedanför mina gitarrer.

En gul vägg. I dörröppningen hänger min Elfsborgströja på en galge. En reproduktion av en Picasso-målning. Gud vad jag älskar den där målningen. Den är vansinnigt snuskig när man tittar närmare på den. Men man måste se det för att förstå. Röd och blå. Ingen period.
Min farfar fyllde 50 år 1939 och sen blev han inte så mycket äldre. Men hans skål från "kamraterna" finns på min skänk. Så han lever väl vidare i mig och min halvsyster kan jag tro.
Men nog är jag annorlunda. Av den enkla anledningen att jag skriver den här bloggen. Förutom det är jag tämligen ordinär. Men bloggen bryter mot alla bloggregler. Den handlar inte om något,det är inga korta snärtiga inlägg,  den har inte bilder som är kul att se på. Inget mode. Kort sagt är den inte som en pekbok som modebloggarna är och inte något viktigt som de politiska bloggarna är. Den handlar bara och ytterst bara om mitt liv. Det är kanske inte viktigt för någon annan än mig men ärligt talat....
Jag började skriva 2005 när bloggande var relativt nytt och har skrivit de flesta dagar sedan dess. Det är som en dagbok men ändå inte. För jag skriver ju givetvis i "hemlighet"med. Men att få tillbakakoppling på det man tänker är underbart.Även de gånger man tycker att jag är fel och dum. Så länge man inte tycker saker som att jag är ful eller fet eller korkad för då blir jag lika ledsen som alla blir om man får höra det.
Sen vet väl alla att jag skriver på en smula dålig poesi och några böcker. Men som det är i världen just nu så inser jag att jag inte har en chans. Inte för att jag är utan talang, för det har jag, men för att ALLA skriver. Varje människa som någonsin satt en penna till ett papper skriver och jag har inte en chans i helvete att få något utgivet. Du måste vara ett känt namn, ett geni eller frammåt för att lyckas. Jag är inget av det där.
Äh. Livet är knepigt. Jag är en smula småkär i två vansinnigt blå ögon och två fylliga läppar. Men det är nog något som är i tiden. Jag har höstkänslor liksom.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback