Orden för dagen

Jag bygger på allt jag läst och hört och sett. Jag har inga andra byggstenar. Förutom mitt egna svaga kött. Så jag bygger, letar och murar igen alla hål som jag finner. Bränner allt med eld och kyler allt med is. En väldigt enkel figur som har en obegriplig manual. En sak som skrattar när tårar faller och som lipar när andra skrattar. Lite tvärtom och hit och dit och mest under saker som ingen annan ser. Rätt så vacker men gömmer det hela under lager av socker och fett och en smula doft av döda rosor.

Det där är egentligen två svar på nån obskyr fråga på Fejan jag fått. Dramatiskt, pubertalt och änu värre. Gymnasialt. Jag läste häromdagen nån bokrecension i DN, jag har den på helgen. Där skrev recensenten om att boken i fråga saknade djup och var gymnasial och jag sjönk ihop. För det är ju så jag skriver. Som en tonårstjej med låtsasnoja. Fan också. Jag som tyckt mig vara ett geni, en gentleman, blev förvandlad till 13,3 år och blivande kvinna. Eller som damen jag söker sade häromdagen: du är allt jag inte sökt i en man. Hur tacklar man det liksom?

Men jag vet att jag har det i mig. Slipa av allt fel och det där (sic) så ska jag slå er med häpnad. Eller i alla fall med min vänstra hand. Eller så skallar jag dig rakt på bara. Inte för att jag vill göra dig illa, men för att jag måste beröra dig.

Jag har haft fel. Min taktik har varit att chockera. Att obstruera. Att reta och dumma mig. För att du ska börja tänka. Men så sade en vacker klok kvinna till mig att folket bara blir arga då. När någon är arg vill de inte se vad man säger. Så klart. Jag har aldrig viljat skriva någon på näsan. Min syn på sakers ting är att var och en är klok nog att ta sina egna beslut. Däremot vill jag gärna få säga vad jag tycker och ajg tycker mycket.
'
Så jag ska ändra mig. Bli bättre. Snäll... näää. Inte det. Aldrig. Inte här. I riktiga livet är jag så snäll så det räcker. Här kan jag väl få vara en smula elak? Snälla?

Men jag tänker fortfarande tycka djupt illa om främlingsfientlihet, kvinnofientlighet och all annan fientlighet. Jag är inte något som kan kallas "ism" eller "ist". Jag älskar livet och ärligt talat är jag trött på alla som är rädda för det.

Ett fyllo, smutsigt och illaluktande, överföll en svart man och hans kvinna idag i stan. Ingen gjorde något. Ingen ens tittade dit. Det stod en Securitas vakt en bit ifrån som låtsades titta på sin telefon. Den svarta (hua, en invandrare, en sån) slet sig och fyllot stod kvar och skrek okvädningsord. Efter det, strax när inget hänt, stoppade fyllot (jo, jag kallar oss så) en man i rullstol. Han (fyllot) kväde och skrek, spottade och fräste i sin ensamhet och fötrvivlan över att vara fel, över mannen i den där stolen. DÅ vaknade securitasvakten. Han lyften sin telefon till munnen och ringde till polisen.

Själv? Jag tittade på, hann inte annat. Grep fyllot vid armen och sade att vi skulle sätta oss. Pratade om ditten och datten. Inget som spelar roll. Under tiden så gick alla förbi. Två fyllon som pratar om kvinnor vi en gång mött.

Jag tänker inte vara rädd för livet. Döremot är jag livrädd för döden. Men den kommer ju även om jag är rädd så jag tänker sluta med det med. Skräcken att svälja tungan tänker jag även den bli av med.

Så. Du når mig inte.

Hur känns det?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback