Det var på tiden

Svenska akademins ständige sekreterare Peter Englund meddelade på torsdagen att Herta Müller belönas med 2009 års Nobelpris i litteratur. Jo men. Som vanligt har jag aldrig hört talas om människan, eller i alla fall inte lagt namnet på minnet, men det beror nog mest på min egna bristande allmänbildning än på att hon är obskyr på något sätt. Efter att ha snokat runt på nätet, ack detta underbara nät, så fann jag en författare som jag blev väldig sugen på att läsa.

Tydligen vad hon favorittippad med, bara en sån sak. Så jag får väl ställa mig i den sedvanliga fårflocken och köpa en bok eller tre. Givetvis skulle Expressens utsända reporter sabba hela grejen med presentationen genom att ropa "äntligen" när Peter Englund dök upp genom dörröppningen. Dessutom började männskan ropa om att Expressen minsan visste om det hela innan det hela hänt. Det var kul när Fylking gjorde det hela till sin grej. För att ta ner Horace pompösa yttre liksom. Men nu blev det bara platt och tunt och fruktansvärt pinsamt.

Jaja. En dam som gjort skrivandet till sitt liv blir en smula rikare och får ett erkännade för vad hon åstadkommit och bättre kan det väl inte bli? Själv skulle jag ju ge Nobelpriset till J.K. Jerome eller Tom Sharpe eller P.G Woodehouse varje år. Om jag fick bestämma alltså. Eller till John Lennon. Jo, han skrev böcker med. "In his own write" (sic) är lysande läsning än i denna dag. Men så får jag inte bestämma ett skvatt när det gäller det där och det har vi ju redan kommit överrens om att det är något väldigt bra.

Bukowski glömde jag nämna. Givetvis skulle han fått ett litet pris med.

För att lämna alla dessa bokstäver en stund så har jag tagit mig i kragen och inaktiverat en hel del av alla dessa tillägg jag hade i Firefox och vips så funkar läsaren precis som den ska igen. Snabb och pålitlig. Så bra. Alla är nöjda och glada och jag är gladast av alla.

Idag tänkte jag ännu en gång ta mig in till staden. Inte för något speciellt men bara för att ha det bra på de stensatta gatorna en stund. Jag vet inte riktigt vad jag skulle i stan att göra egentligen. Jag har inga vänner kvar. Visst är livet underbart, som han sade, J.Berg i sången. Men nog är det sant. Jag har väl straffat ut mig genom åren genom att inte höra av mig, eller höra av mig för mycket eller be om för mycket eller vad fasen det nu handlar om. En viss förvirring uppstår när jag tänker på det där så jag lämnar det därhän och tar dagen som den kommer liksom.

Men först ska jag in i den där duschen igen. Ett fasligt rännande in dit blir det men det är ju tämligen gott att stå där och låta varmt vatten mjuka upp mina spända muskler. För att vara så vansinnigt otränad som jag är så har jag märkligt mycket muskler som ömmar. Konstigt.

På söndag serjag fram mot att min yngsta son och min dotter med vidhängande karlslok kommer på besök. Visserligen får jag ringa och tjata på dem för att de ska dyka upp men det är ju så i den där åldern som de är i. Vem fan vill hänga med feta farsan liksom när man är 13 eller 16? När jag var i den åldern gjorde jag allt för att slippa ens se min fader. Så det är helt ok att veta att de kanske kommer på söndag. Mycket hinner väl hända tills dess men hoppet lever.

I vilket fall som helst så har jag det tämligen bra i dessa dagar. Jag kan inte sätta fingret på vad det är som känns bra men ärligt talat så ger jag blanka tusan i det med. Bara allt flyter så är jag nöjd och glad. Jag har till och med ringt till Försäkringskassan som de bad mig om i ett strängt brev. De vill veta om jag kan tänka mig att ansluta mig till arbetslinjen inom den närmsta tiden. Så får de allt släpa mig dit då. Jag har fått möjligheten att läka lugnt och försiktigt fram till i maj 2011 och det ska jag göra med. Därefter så hoppas jag verkligen att jag kan börja jobba igen. Helst innan såklart. Men inte fan ska jag stressa mig ut i arbetslivet igen för att någon har fått för sig att jag inte är så sjuk i huvudet som jag de facto är.

Det misstaget har jag redan gjort en gång. Första gången jag blev sjukskriven för utmattningsdepression var någon gång på hösten 2000. I 5 veckor tyckte läkaren att jag skulle vara hemma den gången. Men dum som jag var så var jag på jobbet 45 timmar i veckan. Fast jag var sjukskriven. Så dumt. Jag vågade helt enkelt inte säga att jag var sjukskriven utan knegade på. De enda som visste om att jag var sjukskriven var lönekontoret. Så jag gick där för sjuklön och jobbade för fullt. Så korkat. Allt för att jag fått för mig att någon skulle bli arg eller besviken på mig om jag inte ställde upp och jobbade och höll farten som alla andra. Korkat och dumt och jag har betalt priset för det där allt för många gånger.

Så nu tänker jag fan i mig inte gå tillbaka till jobbet innan jag är stark nog. Och när jag kommer tillbaka så ska jag banne mig inte göra mer än det jag behöver och vet att jag kan. Kött och blod är vad man är av och inget annat.

Oj vilken utsvävning detta blev. Men nu är det duschen igen. Som sagt.

Kommentarer
Postat av: Ann

Du är så himla sympatisk! Vilken bra inställning när du inte känner igen nobelprisförfattaren, att du kollar upp och blir sugen att läsa! Jag blir imponerad! Men vet du, jobb måste man vänja sig i små doser.... några få timmar och sedan öka. Det är härligt när man är tillbaka och känner att man deltar i samhället igen.... och inte behöver vara så jäkla fattig!

2009-10-16 @ 20:15:04

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback