En gentlemans bekännelser

En vecka till har gått. Ja, alltså, det beror ju helt klart på vart man började räkna. Men om man då började räkna förra söndagen så har oundvikligen en vecka gått. Faen vet vart den tog vägen? Den bara försvann bland tidningsläsande, bussturer och den där löjliga kampen att få pengarna att räcka. Så nu är det dags att ta nya tag. Känner jag.

Ikväll spelar Elfsborg match mot AIK på Borås Arena och jag ville verkligen vara där. Jösses vad jag vill vara där. Trots regnet och mörkret och snuvan i näsan. Men, det var den där oerhört irriterande vanan hos mina pengar att inte alls räcka till saker som är lite roligare än att köpa billig leverpastej. Så jag får sätta mig framför datorn och lyssna på webbradion. Troligen kommer jag att må fysiskt dåligt under spektaklet. Det gäller så förbaskat mycket och det svider i det gula hjärtat att inte kunna vara där och skrika, sjunga och leva mitt i pulsen. Jaja, det är som det är med det där.


I natt kunde jag inte sova. Jag kunde inte sova på något sätt. Så jag gick igenom BT och DN rad för rad, bokstav för bokstav. Katten, Chips, tröttnade på att jag låg där och bligade i natten och knatade ut i vardagsrummet och lade sig i min fåtölj där hon genast somnade som en sten. Men det var väl rätt ok det hela, trots allt. För när jag väl somnade så gjorde jag det med besked och vaknade inte förrän vid 16.15. Jag tror mig inte ha missat något alls, för när jag kikade ut genom det lilla fönstret ovanför min bädd fann jag samma regn som piskat världen blöt och kall de senaste dagarna. Då kan man lika gärna sova liksom.


En klar känsla av melankoli stiger i min kropp måste jag erkänna. Men det var väl inte så oväntat så här framåt hösten. Inget nytt under de regntunga skyarna alls. Nu pratar jag inte om sjuklig depression utan om just melankoli. Fast vem fan lider inte av det såhär års, oavsett samhällsställning eller kön, ursprung och läggning. Det vore rätt märkligt om man satt och jublade över att året snart är slut och att vi alldeles strax, om bara en lite, liten stund, ska in i den där svarta världen som vintern är nu för tiden då snön vägrar komma eller falla eller lägga sig eller stanna kvar.


Men det hela kan jag nog hålla stången med att läsa och lyssna på musik och framför allt, ge mig ut i världen. Ensamhet kan vara en välsignelse om den är självvald med ett ok när den är påtvingad. Har jag märkt. Så inte fasen tänker jag krypa in i mitt idé och gömma mig som de senaste åren. Trots att det kanske gör lite ont då och då när man riktar blicken mot sig själv.


Fast den är bra läskig den där känslan jag får på morgonen när kaffet är urdruckit och duschen avklarad och man har en satans massa minuter över tills man får lägga sig igen. Den där känslan av att ingen saknar en eller att man inte har en aning om hur man ska fylla hålet i livet på egen hand. Men jag är säker på att jag inte ska panikfylla tillvaron med toppar som egentligen inte finns. Stabilitet och trygghet och det lilla livet är något jag verkligen behöver har jag förstått. Att vara rasande glad eller rusig eller totalt utan en vettig tanke i skallen kan vara trevligt, men jag föredrar nog att vara säker på att jag kan ge något och får något tillbaka innan jag tar några steg. Den här gången.


För en gångs skull så ligger det ett lager damm på mina möbler, men det får allt vara så. I alla fall tills i morgon när det är vardag igen och alla är på sina arbeten och jag återigen kommer på att jag inte är med i gemenskapen. Jag hatar ordet "utanförskap", helt enkelt för att jag tycker det lämnar mycket att sakna att använda ett sådant modeord på allt och framför allt alla som inte lever efter normer och kollektiv arbetsdyrkande. Men nog kan jag känna att det går att applicera på mig själv. Jodå, jag är i utanförskap minsan, där jag sitter i min vindskupa och klappar katten. Mest tänker jag då på livet som levs utanför en familjs skydd och sällskap. Det vore bra trevligt att vakna tillsammans med någon, att ha någon att dricka kaffe med eller att låta någon sova lite längre. På facebook kan man läsa om att alla har någon att reta sig på där hemma men jag vill nog gärna vara med i den visan. Äsch, det löser sig det där kan jag tro.


Så det är väl dags att ta en kopp kaffe till, rulla en cigarett och fundera på att börja motionera och sluta röka och kanske flytta till Örkeljunga eller något sånt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback