WoBWorld

Tiden går. Alla stunder läggs ihop och jag blir sittande här. En gnutta kanonrädd för att vara kvar i samma värld som jag var i förra året vid den här tiden, då när allt luktade mint och jag var ensam. Jag är lika ensam nu med, även om jag möter mer människor. Men återigen är det fredag och jag umgås med världen genom fejan och undrar hur folk låter när de pratar. Hur deras läppar ser ut när de skrattar. Hur deras ögonbryn höjs eller sänks när de vill vara allvarliga.

Allt det där får man inte reda på när man sitter ensam i Viskafors. Men jag har investerat i en flaska Laphroaig. Den går inte att dricka sig berusad på, för den är för dyr och vacker och välsmakande för det. Den räcker kanske som den förra i två år. Att ta fram bara när man verkligne behöver tröst. Men nog kommer jag att öppna korken och lukta på den underbara rökdoften ibland.

I övrigt händer ingenting. Tyvärr. Jag känner för att något ska hända, men det blir inget av det hela. Så jag lutar nog åt att sova snart. Eller så sover jag inte alls.

Kanske kanske och allt det där.