WoBWorld

Fasen. Här sitter man och försöker känna vad man känner och kommer på att man är en smula ledsen. Inte så där himlastormande djupt eländigt utan bara en gnutta blå. Jag kommer på att året börjar ta slut och att elementen än en gång ångar på nätterna. Ljuset på dagen går över fortare än man vill.

De sista 10 månaderna har betytt så otroligt mycket. Från djupaste förtvivlan till det allra högsta berg. Mitt i allt det där har jag försökt att finna något som liknar ett liv men troligen mest varit det gamla vanliga i förklädnad. Inte för att jag på något sätt är otacksam för vad jag hört, sett, känt eller tänkt, men det känns allt som att det är dags att sakta in lite. Ta in allt som hänt och faktiskt kanske komma i kapp. För jag börjar tvivla väldigt mycket på att jag vet något alls som det är just nu.

Så den där känslan av att jag nog är ledsen leder mig till sängen. Där lägger jag mig bredvid katten, bläddrar i dagens tidning och mina böcker. Samma dofter och samma ensamhet som alltid plågat mig de sista åren. Musiken kommer att finnas där även i morgon. Nya världar att erövra. Mitt mål är att bli starkare och bättre. Men kanske inte just än. Jag låter mig vara just det jag är precis i den här sekunden.

Dagen har varit regning och eländig och jag söker fortfarande muntra toner i mina älskade bokstäver. Fan vet vart de är. Jag vet ju att de finns, för jag har sett dem och smakat på dem tidigare. Men just nu så är melodin som spelas i moll. Så får det väl vara då. Att bli hel är ett sökande som troligen aldrig tar slut. De enkla svaren får de enkla människorna ta hand om.

Så. Nu väntar min väldigt ensamma säng, min älskade katt, en massa tankar och funderingar och kanske en och annan slutsats.

I morgon ska jag bli bättre.

Kanske.