Lysande utsikter

Ibland kommer de bara till en. De där förlösande tankarna. De bara står där i hallen och ler mot en. Jag fick en sån där tanke där jag satt på min stol vid spisfläkten och rökade. Mellan tankar på att ta en kopp kaffe till och vad jag ska köpa till min son i födelsedagspresent bara dök den upp.

Jag har inget att ångra över i mitt liv. Jag har tagit de beslut jag gjort och visst har jag åkt i diket titt som tätt. Men jag har inte kunnat välja annorlunda eftersom jag inte har vetat om några andra val. För att välja rätt måste man vet om att valet finns. Ansvaret över mina val är mitt. Helt klart. Så klart. Men jag har bara gjort mitt allra bästa och mer kan man inte göra.

Nu när jag känner till de rätta valen jag borde gjort kan jag bara lära mig av det som hänt och det jag gjort och det jag inte gjort. Kanske är jag en smula klokare, efter alla dessa år? Jag hoppas det i alla fall.

All skuld och enveten vrede jag känt kan jag slänga av mig, låta dom känslorna glida ner i glömskans hav och se framåt med tillförsikt. Mina axlar glider ner ytterligare 5 centimeter vid den där tanken. Den tanken som föder nya obekanta känslor i mig. Ja blir som ett nyslipat parkettgolv. All lyster och alla mönster blir som nya.

Även fast slutet måhända är nära, det där vet man ju aldrig, så har jag återigen tagit ett steg fram. Jag är på den plats, precis den plats, jag borde vara just nu. Trots att jag tagit så många omvägar och kringelikrokar för att komma hit.

Min katt, Chips, har ännu en gång ändrat sig. Hon har hittat en ny favoritplats, inne i den lilla låda som jag köpt för henne att leva i. Helt plötsligt, efter 6 år, har hon börjat krypa in där för att sova och det enda som syns är en svanstipp. Även hon har hittat nya sätt att se livet på och framför allt nya sätt att finnas till på. En plats hon tidigare ratat har blivit en favorit.



Det är lite så det känns för mig har jag kommit på. Man behöver inte åka långt, långt bort för att finna nya sätt att uppleva sekunderna i livet på. Vart man än befinner sig är man ändå alltid i sig själv. En klyscha måhända men oerhört sant har jag upptäckt. Kanske är det nyckeln till min ångest. Att inse att det faktiskt inte spelar någon roll om jag ligger i mitt mörka sovrum med neddragna persienner och stängd dörr eller i en biosalong. Än så länge vet jag inte men nog känns det som om det är rätt så rätt tänkt.

Så jag fortsätter finnas till, lite vackrare för varje sekund. Köttets förfall når inte mitt hjärta. Inte än. Snarare känner jag mig starkare idag än jag gjorde förra året och tiotusengånger starkare än jag upplevde mig själv som 16 åring.

Det är en känsla jag helt klart kan leva med.

Helt klart.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback