Så underbart
Livet visar upp ett annorlunda ansikte varje gång man precis har lärt sig känna igen det när man möter det i vimlet på en gata i en medelliten stad. Det kan vara underbart och glänsade och sprakande och det kan vara nattsvart och tråkigt och bara en massa tomma hjärtslag. Det enda man vet är att man aldrig vet.
Idag är det måndag inge och världen har vaknat upp efter att vilat den sjunde dagen. Med en ny dygnsrytm i blodet så valsar vi alla fram på tillvarons grå vågor och försöker famlande finna oss själva igen. För mig går det rätt så bra måste jag erkänna. Jag har kommit fram till att jag inte kan vara så mycket mer än det jag de facto är. Bra ibland och gräslig nästa sekund.
Det är tämligen tryggt att veta att man inte längre kommer att skrämma slag på sig själv genom sina märkliga tankar. De är nära mig nu, alla de där orden, inte längre trevande och otäcka. Det är oktober och jag är fortfarande hel och ren. Kanske är de fula höstdagarna över? Kanske har jag kommit längre än jag själv vet?
Det är någonstans i detta nu jag brukar falla som fortast, som längst ner. När regnet är som kallast och solen gömmer sig bakom dåliga bortförklaringar om att den behöver jobba över och inte kan komma hem. Då har jag år efter år ramlat ner i svarta gropar där botten inte syns hur mycket jag än lyssnat på alla ekon som kastas fram och tillbaka. Men i år så känns det mest bara som om jag vill smyga ner i sängen och läsa. Helst skulle jag ha en soffa där jag kunde ligga på mjuka kuddar och under en filt. Läsa och titta på tv och dricka varmt thé och där katten kunde hoppa upp och spinna bredvid mig. Men nu har jag ingen soffa så det får bli sängen istället.
De sista löven kämpar bittert, tills de tappat all färg, för att klamra sig fast vid sina sista stunder i världen. Själv klamrar jag mig fast lika hårt och räddhågset vid tanken på en höst och vinter där jag kan vara vid mina sinens fulla kraft. Äntligen. Kanske.
Så underbart.
Visst vore det underbart att uppleva allt med någon. Vara två. Men jag klagar inte. Den tiden kommer, det har jag lärt mig nu. Tanken på evig ensamhet har lämnat mig och ersatts med en trygghet i att veta att jag alltid kommer att finnas där på plats när kärleken söker upp mig. Det går av sig självt det där har jag allt mer märkt. Ena dagen är man eländigt ensam och nästa sitter man i något kök och pratar om livet med en kvinna som doftar äpplen och kanel.
Så inget är över, allt ligger framför mig och ingen är mer tacksam är jag över det. Det gör min skuld till världen och mig själv lite lättare att bära.
Idag är det måndag inge och världen har vaknat upp efter att vilat den sjunde dagen. Med en ny dygnsrytm i blodet så valsar vi alla fram på tillvarons grå vågor och försöker famlande finna oss själva igen. För mig går det rätt så bra måste jag erkänna. Jag har kommit fram till att jag inte kan vara så mycket mer än det jag de facto är. Bra ibland och gräslig nästa sekund.
Det är tämligen tryggt att veta att man inte längre kommer att skrämma slag på sig själv genom sina märkliga tankar. De är nära mig nu, alla de där orden, inte längre trevande och otäcka. Det är oktober och jag är fortfarande hel och ren. Kanske är de fula höstdagarna över? Kanske har jag kommit längre än jag själv vet?
Det är någonstans i detta nu jag brukar falla som fortast, som längst ner. När regnet är som kallast och solen gömmer sig bakom dåliga bortförklaringar om att den behöver jobba över och inte kan komma hem. Då har jag år efter år ramlat ner i svarta gropar där botten inte syns hur mycket jag än lyssnat på alla ekon som kastas fram och tillbaka. Men i år så känns det mest bara som om jag vill smyga ner i sängen och läsa. Helst skulle jag ha en soffa där jag kunde ligga på mjuka kuddar och under en filt. Läsa och titta på tv och dricka varmt thé och där katten kunde hoppa upp och spinna bredvid mig. Men nu har jag ingen soffa så det får bli sängen istället.
De sista löven kämpar bittert, tills de tappat all färg, för att klamra sig fast vid sina sista stunder i världen. Själv klamrar jag mig fast lika hårt och räddhågset vid tanken på en höst och vinter där jag kan vara vid mina sinens fulla kraft. Äntligen. Kanske.
Så underbart.
Visst vore det underbart att uppleva allt med någon. Vara två. Men jag klagar inte. Den tiden kommer, det har jag lärt mig nu. Tanken på evig ensamhet har lämnat mig och ersatts med en trygghet i att veta att jag alltid kommer att finnas där på plats när kärleken söker upp mig. Det går av sig självt det där har jag allt mer märkt. Ena dagen är man eländigt ensam och nästa sitter man i något kök och pratar om livet med en kvinna som doftar äpplen och kanel.
Så inget är över, allt ligger framför mig och ingen är mer tacksam är jag över det. Det gör min skuld till världen och mig själv lite lättare att bära.
Kommentarer
Trackback