Vem blir det i år?
Hur i hela fridens namn blev det torsdag? Vem i hela fridens namn har tryckt på den knappen? Hur ska man få frid om dagarna fortsätter rusa på så här? Ena stunden är det julafton andra dagen är det bara några veckor till nästa julafton. Pust och stånk och stön.
Om bara en timma ska Nobelpriset i litteratur tillkännagöras. Av den oerhört sympatiska Peter Englund som erkänner att han är totalt överstressad och panikslagen inför uppdraget. Hur gott är det inte att höra att en sådan man är nervös? Äntligen en männska som inte spelar ett spel inför världen. Jag har med stigande entusiasm läst om hans farhågor inför jobbet som ständig sekreterare och framför allt den där stunden när han skall öppna dörren till sitt kontor för att berätta för en samlad världspress vem som fått det stora priset. Själv hade jag nog behövt en hela vodka för att göra det där. Men så behöver jag inte heller göra det och jag är väldigt säker på att alla är överrens om att det är bäst så.
Framför allt så förstår jag aldrig hur de hittar sina pristagare. Ofta är den någon med helt omöjligt namn som skrivit något på ett helt okänt språk om att sitta och titta på världen genom en myra eller något sånt. Tanken var väl som jag förstått det att man ska ge priset till den författare som gjort mest nytta för mänskligheten förra året? Men nu för tiden så verkar det mest handla om att akademin ska få visa att de minsan förstår det obegripliga. Fast nu låter jag lite som en kristdemokrat i min syn på litteratur och det vill jag ju inte. Så länge man står emot trycket att ge priset till Astrid Lindgren postumt så är jag nöjd. Mest eftersom jag anser att sagda dam är det mest överskattade sedan raketost.
Så får man ju egentligen inte tycka eftersom alla tycker att hon var en hyvens tant som skrev om Lotta på bråkmakargatan och illbattingen Emil. Men jag förstår inte vart den där dyrkan kommer ifrån. Det är ju från hennes böcker som SD hämtar sin bild av Sverige. Ständigt grönt, alla skrattar och har det bra. Männen är oftast sura eller frånvarande och även de allra fattigaste är glada där de vandrar på luffen. Negrer finns möjligen som hottentotter på någon fjärran paradisisk ö där en vit man är kung. En vit man som har en dotter som han köpt sig fri från med en kista full med guld. Nä tack.
Men det är nog ingen risk. Det blir nog som vanligt någon som skriver om något som jag aldrig kommer förstå. Men så är jag tämligen klent begåvad med så det blir väl bra med det kan jag tro. Spännande är det i alla fall.
I vilket fall som helst så är himlen höstgrå, kaffet smakar underbart, katten är mätt och nöjd och jag ska hoppa in i duschen för en stunds stilla tvagning. Inte så illa på det hela taget alltså.
Om bara en timma ska Nobelpriset i litteratur tillkännagöras. Av den oerhört sympatiska Peter Englund som erkänner att han är totalt överstressad och panikslagen inför uppdraget. Hur gott är det inte att höra att en sådan man är nervös? Äntligen en männska som inte spelar ett spel inför världen. Jag har med stigande entusiasm läst om hans farhågor inför jobbet som ständig sekreterare och framför allt den där stunden när han skall öppna dörren till sitt kontor för att berätta för en samlad världspress vem som fått det stora priset. Själv hade jag nog behövt en hela vodka för att göra det där. Men så behöver jag inte heller göra det och jag är väldigt säker på att alla är överrens om att det är bäst så.
Framför allt så förstår jag aldrig hur de hittar sina pristagare. Ofta är den någon med helt omöjligt namn som skrivit något på ett helt okänt språk om att sitta och titta på världen genom en myra eller något sånt. Tanken var väl som jag förstått det att man ska ge priset till den författare som gjort mest nytta för mänskligheten förra året? Men nu för tiden så verkar det mest handla om att akademin ska få visa att de minsan förstår det obegripliga. Fast nu låter jag lite som en kristdemokrat i min syn på litteratur och det vill jag ju inte. Så länge man står emot trycket att ge priset till Astrid Lindgren postumt så är jag nöjd. Mest eftersom jag anser att sagda dam är det mest överskattade sedan raketost.
Så får man ju egentligen inte tycka eftersom alla tycker att hon var en hyvens tant som skrev om Lotta på bråkmakargatan och illbattingen Emil. Men jag förstår inte vart den där dyrkan kommer ifrån. Det är ju från hennes böcker som SD hämtar sin bild av Sverige. Ständigt grönt, alla skrattar och har det bra. Männen är oftast sura eller frånvarande och även de allra fattigaste är glada där de vandrar på luffen. Negrer finns möjligen som hottentotter på någon fjärran paradisisk ö där en vit man är kung. En vit man som har en dotter som han köpt sig fri från med en kista full med guld. Nä tack.
Men det är nog ingen risk. Det blir nog som vanligt någon som skriver om något som jag aldrig kommer förstå. Men så är jag tämligen klent begåvad med så det blir väl bra med det kan jag tro. Spännande är det i alla fall.
I vilket fall som helst så är himlen höstgrå, kaffet smakar underbart, katten är mätt och nöjd och jag ska hoppa in i duschen för en stunds stilla tvagning. Inte så illa på det hela taget alltså.
Kommentarer
Trackback