WoBWorld

Skulle det bli en massa moln lyser solen alltid bakom dem ändå

Annars får man tända en lampa i mörkret

Katten vilar

Man kan spela lite gitarr

Eller ringa någon

Kanske kamma till sig

raka sig

Tvätta är inget jag planerar att göra. Idag heller.

Man kan istället ligga och läsa

Eller bara skrota omkring i sin morgonrock och vara förkyld

Allt funkar en dag som denna. Bara så ni vet ♥♥♥

Vad är jag så rädd för? Att känna stolthet? Troligen. Det bär mig emot på alla sätt. Jag trivs bäst när det stormar och viner runt mina mentala knutar. I mitt inre så finns ett ständigt rop på hjälp men jag är för svag för att våga ta emot den. Det hela ligger troligen i grunden i min barndom, då när man formas utefter sina egna förutsättningar i den aktuella miljö man finns. Gener och anlag och allt som man andas förgar resten av livet.

Mina första dagar var fulla av slagsmål och bråk och underbar trygghet. En total motsättning som har gett mig den där rädslan för att slappna av. Min far och jag på underbara promenader runt om i den vida världen där han berättade saker som var gamla och glömda. Att sitta hos farbröderna och få tillgång till deras visdom och sorg.En femåring bland reliker. Totalt mot vad socialstyrelsen säger att vi ska växa upp med. Men det var så vackert att leva. Så fantastiskt att första gången få gå på egen hand de hundra metrarna till busshållplatsen och möta min mor som kom med bussen efter jobbet.

Jag levde bland fantasier, ljög omedvetet som en häst travar eftersom det jag sade var sant för mig. Jag visste ine ens om att det fanns andra i min ålder, lika små som jag. När jag började skolan så blev det mer eller mindre en chock att behöva sänka sina krav på en konversation. Prata om saker på det sätt som barn pratar. En ensam liten figur som redan läste böcker gjorda för så mycket äldre varelser. Som gick till biblioteket varje dag och skrattade åt Woodhouse tokigheter. När de andra läste... vad de nu läste.

SÅ klart blev jag udda. Så klart var jag udda. När jag sedan fann meningen med att vara udda så uppmuntrade jag bilden av mig själv som udda. Dum. Att alltid veta att man var dum. Korkad. Att aldrig våga ens försöka läsa en läxa, eftersom jag visste att jag skulle misslyckas. För det sade ju de andra att jag skulle göra. Att kallas "kråkan" eftersom jag inte fattade meningen med att slå bollen med ett smalt bollträ när man kunde använda ett racket på brännbollen som man var tvungne att genomlida varje vecka eftersom socialstyrelsen sade att man behövde röra på sig.

Så jag gick min egna väg. Promenader runt skolområdet på rasterna där jag kunde drömma fritt och på egna villkor. Att fuska till sig en feber så att man kunde få vara hemma och läsa Tintin och låtsas att sängen var en ubåt. Den fula, den feta, den dumma. Korkad. Fel. Han utan vänner.

Jag som ville så mycket gjorde inget. Alls. Överhuvudtaget. Jag bara genomled skoldagarna och väntade på kvällen då jag kunde gå hem och sjunga med Elvis. Elvis. Denna ickefigur i en värld full av Gyllene tider och Noice. En fet gubbe i pyjamas som sjöng om kärlek. Så fel. Så fult. Så dumt. Så korkat.

En drömmare. En lat en. Udda och som stilla tog emot alla glåpord och slag. Som vande sig vid att möta sina plågoandar på morgonen och sedan behöva vandra hem med dem. Som inte kunde gråta fast han så gärna ville. Som grät ändå. Som aldrig vågade vara stolt över något eftersom han visste att i samma sekund han kände ens en gnutta stolthet skulle det slås ner och smutsas ner.

Allt det där har gjort mig till den jag är. En sån massa vrede som färgar hela mitt sätt att leva på. En som inte orkar med tanken på att människor sätter sig till doms över varanda bara för att de måste. En som inte ser saker på samma sätt som många andra. Jag ser ingen mening med att samla pengar eller titlar. Men jag ser all mening med att vara stolt över det man är. Något annat finns inte som jag ser det.

Precis just nu, i denna sekund, sitter det en massa barn som trycks ner, som skalas av, som hatas bara för att de är annorlunda. Det sitter en massa människor som fått en stämpel som fula bara för att de är födda i ett annat land, är av fel kön eller råkar bli kära i fel kön. Samtidigt sitter det så många som lever sina liv utefter ritning 1 och som inte ens förstår att de är så förannat elaka när de säger sig vara så mycket bättre än någon annan. Människor som inte kommer att skapa ett enda vettigt minne i sina liv men som självgott slår sig för bröstet och säger att de där i Rosengård är djur.

Men jag tror att jag själv har kommit ikapp mig själv. Jag hoppas det. Även om nacken och ryggen värker för att jag hela tiden spänner mig i väntan på nästa slag i ryggen. Kanske kan jag hitta ett sätt att spela någon som helst roll för någon. Jag hoppas det.