I feel fine
Ännu en vacker dag. De står som spön i backen nu för tiden, de där vackra dagarna. Inte mig emot. Alls. En skinande sol kan man liksom inte bråka med. Förutom att jag desperat behöver dammsuga lägenheten så är allt bara fin fint. Ja, så var det den där huvudvärken då med. Och så har jag rätt ont i ryggen. Maten är slut. Men annars så. Helt ok.
Ärligt talat så skiter jag väldigt mycket i onda skallar och ryggar och dammtussar som spelar fram över mitt golv. För solen skiner, Bealtes sjunger för mig och jag ska träffa min kvinna inne i staden om några timmar. Så hur i hela fridens namn ska jag kunna vara trumpen idag?
Dessutom så ramlar pengar över mig idag med. Så jag ska köpa ett axelband och en sladd till gitarren, mat att fylla kylskåpet och något läckert för katten att smaska på. Bland allt annat jag ska införskaffa. Min son ska få tillbaka de där 500 kronorna jag i min armod lånade av honom och jag ska försöka hitta något åt min dotter som inte har fått sin födelsepresent av mig än.
Livet liksom knastra och sprakar och glimrar en dag som den här. En sällan skådad glans som skiner i ögonen så att jag nästan får kisa mig runt i världen. Kanske är jag en smula vacker till och med? Allt som kan stämma stämmer och dessutom så är jorden rund och jag med. Vem fan behöver åka till rymden när man befinner sig i himlen? De där astronauterna har missat hela poängen med livet. Åka så långt för att upptäcka det som finns precis här. Så dumt.
För att vara en höstdag är den här dagen ovanligt vårig. Jag brukar ju ramla ner i förtvivlans djup vid den här tiden på året men än så länge känns det inte som om det där djupet finns ens i närheten. Gott så. Känslan av att vara älskad och att älska räddar många själar och har sannerligen blivit min egna privata frälsning.
Som en mycket klok kvinna nyss sade, en del letar förtvivlat efter kärleken och jag vandrar rakt in i den gång på gång. Fast riktigt så lätt är det ju inte. I 3 år var jag ensam och bedrövad och ville verkligen inte veta av kärleken. Jag såg den som sticksig och obekväm och kvävande och förstörande. Så jag satt här inom mina fyra väggar och hatade kärleken och livet och mig själv så mycket jag bara orkade. De dagar jag inte nådde det där himlastrormande raseriet eldade jag på det hela med att dricka allt som kunde ge dårskap och glömska.
De där dagarna är nog över tror jag. För tillfället i alla fall. Amorösa känslor har tagit över. En lust att behaga och behagas. Mannen på kullen har stigit ner och funnit att det svalkande vattnet finns i dalen. Så jag passar på att bada och dricka så mycket jag kan. Utan att drunkna.
Så. Nu ska jag dammsuga, för det harjag bestämt mig för. Sedan ska jag in i duschen och göra mig så ren som möjligt för min kvinna, ta på mig rena kläder och bege mig ut i solskenet och låta livet skölja över mig.
Helt rätt känns det som.
Ärligt talat så skiter jag väldigt mycket i onda skallar och ryggar och dammtussar som spelar fram över mitt golv. För solen skiner, Bealtes sjunger för mig och jag ska träffa min kvinna inne i staden om några timmar. Så hur i hela fridens namn ska jag kunna vara trumpen idag?
Dessutom så ramlar pengar över mig idag med. Så jag ska köpa ett axelband och en sladd till gitarren, mat att fylla kylskåpet och något läckert för katten att smaska på. Bland allt annat jag ska införskaffa. Min son ska få tillbaka de där 500 kronorna jag i min armod lånade av honom och jag ska försöka hitta något åt min dotter som inte har fått sin födelsepresent av mig än.
Livet liksom knastra och sprakar och glimrar en dag som den här. En sällan skådad glans som skiner i ögonen så att jag nästan får kisa mig runt i världen. Kanske är jag en smula vacker till och med? Allt som kan stämma stämmer och dessutom så är jorden rund och jag med. Vem fan behöver åka till rymden när man befinner sig i himlen? De där astronauterna har missat hela poängen med livet. Åka så långt för att upptäcka det som finns precis här. Så dumt.
För att vara en höstdag är den här dagen ovanligt vårig. Jag brukar ju ramla ner i förtvivlans djup vid den här tiden på året men än så länge känns det inte som om det där djupet finns ens i närheten. Gott så. Känslan av att vara älskad och att älska räddar många själar och har sannerligen blivit min egna privata frälsning.
Som en mycket klok kvinna nyss sade, en del letar förtvivlat efter kärleken och jag vandrar rakt in i den gång på gång. Fast riktigt så lätt är det ju inte. I 3 år var jag ensam och bedrövad och ville verkligen inte veta av kärleken. Jag såg den som sticksig och obekväm och kvävande och förstörande. Så jag satt här inom mina fyra väggar och hatade kärleken och livet och mig själv så mycket jag bara orkade. De dagar jag inte nådde det där himlastrormande raseriet eldade jag på det hela med att dricka allt som kunde ge dårskap och glömska.
De där dagarna är nog över tror jag. För tillfället i alla fall. Amorösa känslor har tagit över. En lust att behaga och behagas. Mannen på kullen har stigit ner och funnit att det svalkande vattnet finns i dalen. Så jag passar på att bada och dricka så mycket jag kan. Utan att drunkna.
Så. Nu ska jag dammsuga, för det harjag bestämt mig för. Sedan ska jag in i duschen och göra mig så ren som möjligt för min kvinna, ta på mig rena kläder och bege mig ut i solskenet och låta livet skölja över mig.
Helt rätt känns det som.
Kommentarer
Postat av: kickan
Vet du vad det bästa är? Det är att du är nykter när du skriver dina vackra ord
111
Trackback