Innan tågen går
Inget är som väntans tider, sägs det. Skitsnack. Väntans tider är slöseri med tid. Själv sitter jag och väntar på att damen ska komma hem. Så lagom kul. Man tittar på tv och finner Thorsten Flink som sitter och svamlar. Patrick Swayse eller vad karln hette har dött. Regeringen delar ut pengar. Ute skiner solen och jag väntar. Men allt är precis som det ska vara. I min värld alltså.
Jag sitter i hennes morgonrock som är alldeles för liten och allt medan tiden går så brinner blodet i mig. Jag har druckit kaffe och rökt sedan klockan 08.00. Typiskt. När man har chansen att sova precis hur mycket som helst så att man slipper vänta för mycket så vaknar man, pigg som en liten kvittrande lärka och studsade upp ur den breda sängen.
Inget är som väntans tider. Jodå. Närvarons tid är så mycket bättre. Fast å andra sidan är det nog väldigt bra att man inte är närvarande precis hela tiden. För hur skulle det se ut? Livet kan inte alltid explodera. I bästa fall så kan man hålla det ifrån att implodera. Falla in och äta upp all glädje och endast lämna kvar ett grått pulver av sorg.
Men nu finns ingen sorg. Inte som jag känner i alla fall. Snarare en massa färger och stjärnor och heta drömmar. Jag är ju en sorgfri själ, sade mannen vid datorn. Det är du inte, svarade tangenterna. Fingrarna hamrar ord som jag inte kan kännas vid, inte vill kännas vid. Men i mina ögon finns en feberglans som ska vara där. Så jag väntar. På allt det där som är så gott och skönt i livet och fan i mig om jag inte trivs förbaskat bra just nu.
Jag sitter i hennes morgonrock som är alldeles för liten och allt medan tiden går så brinner blodet i mig. Jag har druckit kaffe och rökt sedan klockan 08.00. Typiskt. När man har chansen att sova precis hur mycket som helst så att man slipper vänta för mycket så vaknar man, pigg som en liten kvittrande lärka och studsade upp ur den breda sängen.
Inget är som väntans tider. Jodå. Närvarons tid är så mycket bättre. Fast å andra sidan är det nog väldigt bra att man inte är närvarande precis hela tiden. För hur skulle det se ut? Livet kan inte alltid explodera. I bästa fall så kan man hålla det ifrån att implodera. Falla in och äta upp all glädje och endast lämna kvar ett grått pulver av sorg.
Men nu finns ingen sorg. Inte som jag känner i alla fall. Snarare en massa färger och stjärnor och heta drömmar. Jag är ju en sorgfri själ, sade mannen vid datorn. Det är du inte, svarade tangenterna. Fingrarna hamrar ord som jag inte kan kännas vid, inte vill kännas vid. Men i mina ögon finns en feberglans som ska vara där. Så jag väntar. På allt det där som är så gott och skönt i livet och fan i mig om jag inte trivs förbaskat bra just nu.
Kommentarer
Trackback