Medan färgen torkar
Sol. Vart tog solen vägen? Den måste ju lysa eftersom det är ljust ute men av själva källan ser man inte ett spår. Förutom det där disiga smutsiga ljuset som faller in genom fönstren. Själv är jag totalt ljus och vacker. Mitt inre är damm, grått och lortigt. Men ändå lyser jag. Av livet. Just nu. Ändå vill jag bara sova. Drömma, glömma. Komma på en massa viktiga saker och förstå ännu mer. Av det blir det intet. Damm.
Igår var jag på flykt. Inne och ute i stan. Från gata till gata, på våta skor. Regnet föll konstant, som ett matematikproblem för mig att lösa. Jag är totalt oförstående inför matematik. Det går mig förbi. Men ändå så gick jag där. Sakta och funderande. Tog bussen till min äldsta son och spelade gitarr med honom. Något jag borde gjort för så länge sedan. Något jag hoppas få göra igen.
På vägen hem gick något totalt fel. Jag missade rätt buss och blev sittande vid en busskur och åt pizza. Som om det vore det naturligaste man kan göra en fredagskväll. När jag kom hem lade jag mig i sängen och somnade med jackan på. Trött så in i döden trött.
Nu vet jag inte alls vart jag ska leva. Magen full med med keso och fisk. Har rökt en cigarett och druckit en mugg med kallt kaffe. Funderar på hur jag ska överleva tills det är dags att sova igen. Livet är bäst så, när man sover. Ännu en natt full med mardrömmar. Som man kan vakna ur. Det är fördelen med att drömma svart, man vaknar. Allt leva svart är värre. Man måste ta sig upp och ur allt fast man inte ser vägen. En jakt som aldrig tar slut.
Nä. Jag slutar låtsas att jag vill vara vaken. Just nu vill jag bara sova och vara. Det räcker så bra för mig. Ingen saknar mig ändå. Inte ens jag själv. Katten har fått mat och ren låda och Ella Fitzgerald sjunger om pappersmånar. Så jag avgår. Säger upp mig från den här eftermiddagen. Tidningen, en snus och nedbäddad under mitt täcke ska jag styra världen på avstånd. Så får det bli.
Igår var jag på flykt. Inne och ute i stan. Från gata till gata, på våta skor. Regnet föll konstant, som ett matematikproblem för mig att lösa. Jag är totalt oförstående inför matematik. Det går mig förbi. Men ändå så gick jag där. Sakta och funderande. Tog bussen till min äldsta son och spelade gitarr med honom. Något jag borde gjort för så länge sedan. Något jag hoppas få göra igen.
På vägen hem gick något totalt fel. Jag missade rätt buss och blev sittande vid en busskur och åt pizza. Som om det vore det naturligaste man kan göra en fredagskväll. När jag kom hem lade jag mig i sängen och somnade med jackan på. Trött så in i döden trött.
Nu vet jag inte alls vart jag ska leva. Magen full med med keso och fisk. Har rökt en cigarett och druckit en mugg med kallt kaffe. Funderar på hur jag ska överleva tills det är dags att sova igen. Livet är bäst så, när man sover. Ännu en natt full med mardrömmar. Som man kan vakna ur. Det är fördelen med att drömma svart, man vaknar. Allt leva svart är värre. Man måste ta sig upp och ur allt fast man inte ser vägen. En jakt som aldrig tar slut.
Nä. Jag slutar låtsas att jag vill vara vaken. Just nu vill jag bara sova och vara. Det räcker så bra för mig. Ingen saknar mig ändå. Inte ens jag själv. Katten har fått mat och ren låda och Ella Fitzgerald sjunger om pappersmånar. Så jag avgår. Säger upp mig från den här eftermiddagen. Tidningen, en snus och nedbäddad under mitt täcke ska jag styra världen på avstånd. Så får det bli.
Kommentarer
Trackback