WoBWorld

Näe. Nu vet jag snart inte vem jag är längre. Man är fan överallt. Bloggar och Facebook och hit och dit och mest hela tiden. Ändå vet jag ju så klart vem jag är. Alltså, på riktigt. När jag inte är WoB. En rätt glad skit som gillar att göra saker som anses vara "ingenting". Som så klart inser nyttan med att motionera (vettigt), som skrattar väldigt ofta och som tycker att Tre män i en båt är den allra bästa boken som finns i hela världen.

Så klart vet jag att det är korkat att röka och att jag sannerligen borde sluta med alla former av alkohol, dricka mindre kaffe och att det är bra att spara i alla fall några av sina slantar för de dåliga tider som alltid dyker upp lite då och då. Men det är ju så rasande roligt att raljera om det där.

Det är en märklig känsla att vara så totalt utan några som helst "hemligheter" som jag är. Men allt är ju bara ren terapi. Självslig onani. Det är inte alls så pjåkigt att vara dyster och ful och all det där på nätet. Så att man kan vara glad och gilla att kamma sig i verkligheten. För det här är ju inte verkligheten. Så klart är det en del av verkligheten. Men så långt från det riktiga livet att man funderar på om det ens är möjligt att det är samma universum.

Det är väl kanske att göra självmål att låtsas att ens hela person är bara en liten del av sig själv. Men vad fan.

Livet är för kort för att inte retas då och då.