Strax efter drömmen
Har sovit och sovit. En sömn full av mardrömmar. Jag har varit i USA minsan. Jodå. På ett hotell som aldrig tog slut. Jag letade och letade efter mitt rum. Ändlösa korridorer som aldrig tog slut. Känslan av att inget fungerade vad total. När jag väl vaknade var jag helt slut i både kropp och själ. Det tar på krafterna att leta.
Gårkvällen rullade på. Något annat kan jag inte påstå. Mitt i livet och lika arg som vanligt. Det suger att vara arg. Det ger ingentig förutom orolig sömn och trötthet. Så jag får väl försöka vara lite mindre arg då. Hur nu det ska gå till när det finns så mycket att vara arg på? Jag är inte mannen att svara på den frågan. Alls.
Men min trogna kompanjon Chips, katten, har legat bredvid mig när jag letat. En bit ifrån eftersom jag fäktar och viftar så förbenat när jag sover. Men hela tiden på plats. Hon har försökt väcka mig under morgonen, men gav upp när jag bara vände på mig. Även en katt kan inse det totalt meningslösa i att försöka väcka en husse som är på jakt.
Idag ska jag väl försöka fylla tiden med något som jag kan stå för. Städa ligger nära till hands. Det brukar bli just städa jag gör när jag inte vet vad jag ska göra. Det är sällan man finner mitt bo lortigt. Mig finner man dock ständigt med en lortig själ. Kanske är det fruktlösa försök att rengöra just den där själen som ligger bakom mitt städande av omgivningen? Återigen, jag vet inte.
Men först ska jag mala lite kaffe och sitta och vänta på att det bryggs färdigt i perkulatorn. Dricka och njuta. Försöka stå ut med tystnaden. Lära mig något viktigt under tiden. Kaffe som medicin. Jag undrar vad de gör just nu, där borta på det vita huset? I vilket fall så inbegriper det inte mig så jag får släppa tanken, den leder ingenstans.
En tripp till staden blir det väl med. Det njutningsfulla med att gå och stå på stensättningen börjar sakta falna. Jag som lever med naturen bakom knuten får kanske hitta platser i staden att färga blå. Det är dags att finna en tillvaro. En som betyder något. Men jag har märkt att de flesta sekunder betyder något. Men ibland ser man inte det förrän efteråt. De åren jag satt och låg i min egna lilla värld tycktes mig meningslösa när jag var i dem, men nu inser jag att de gav mer än de tog. Kanske är det precis så just nu? Jag hoppas det i alla fall.
Lika feg och ensam och söndrig som alltid finner jag nu ett hopp som jag inte känt tidigare. Jag har lyssnat till mig själv och funnit att jag inte är så genomkorkad och lat som jag trodde att jag trodde jag var. Att leva med en kärna omspunnen av lögner är sällan ett recept på ett gott liv. Så jag försöker kasta av mig alla dessa lögner, hitta tillbaka till kärnan och dess mysterium. Bygga nytt, bygga rent.
Det är som det är med livet just nu.
Kaffe var det.
Gårkvällen rullade på. Något annat kan jag inte påstå. Mitt i livet och lika arg som vanligt. Det suger att vara arg. Det ger ingentig förutom orolig sömn och trötthet. Så jag får väl försöka vara lite mindre arg då. Hur nu det ska gå till när det finns så mycket att vara arg på? Jag är inte mannen att svara på den frågan. Alls.
Men min trogna kompanjon Chips, katten, har legat bredvid mig när jag letat. En bit ifrån eftersom jag fäktar och viftar så förbenat när jag sover. Men hela tiden på plats. Hon har försökt väcka mig under morgonen, men gav upp när jag bara vände på mig. Även en katt kan inse det totalt meningslösa i att försöka väcka en husse som är på jakt.
Idag ska jag väl försöka fylla tiden med något som jag kan stå för. Städa ligger nära till hands. Det brukar bli just städa jag gör när jag inte vet vad jag ska göra. Det är sällan man finner mitt bo lortigt. Mig finner man dock ständigt med en lortig själ. Kanske är det fruktlösa försök att rengöra just den där själen som ligger bakom mitt städande av omgivningen? Återigen, jag vet inte.
Men först ska jag mala lite kaffe och sitta och vänta på att det bryggs färdigt i perkulatorn. Dricka och njuta. Försöka stå ut med tystnaden. Lära mig något viktigt under tiden. Kaffe som medicin. Jag undrar vad de gör just nu, där borta på det vita huset? I vilket fall så inbegriper det inte mig så jag får släppa tanken, den leder ingenstans.
En tripp till staden blir det väl med. Det njutningsfulla med att gå och stå på stensättningen börjar sakta falna. Jag som lever med naturen bakom knuten får kanske hitta platser i staden att färga blå. Det är dags att finna en tillvaro. En som betyder något. Men jag har märkt att de flesta sekunder betyder något. Men ibland ser man inte det förrän efteråt. De åren jag satt och låg i min egna lilla värld tycktes mig meningslösa när jag var i dem, men nu inser jag att de gav mer än de tog. Kanske är det precis så just nu? Jag hoppas det i alla fall.
Lika feg och ensam och söndrig som alltid finner jag nu ett hopp som jag inte känt tidigare. Jag har lyssnat till mig själv och funnit att jag inte är så genomkorkad och lat som jag trodde att jag trodde jag var. Att leva med en kärna omspunnen av lögner är sällan ett recept på ett gott liv. Så jag försöker kasta av mig alla dessa lögner, hitta tillbaka till kärnan och dess mysterium. Bygga nytt, bygga rent.
Det är som det är med livet just nu.
Kaffe var det.
Kommentarer
Postat av: marlis
Du är varken korkad eller lat. Snarare en ovanligt begåvad människa som kan tänka och uttrycka sig som få. Man bara önskar för din skull att du kunde få sån struktur på ditt liv att din sällsynta skrivarbegåvning får komma till sin rätt och fler till glädje. Stå på dig och hänfall inte åt att bemöta dem som kritiserar dig på ett saklöst sätt. Det blir genast ovärdigt. Hög svansföring! Och trevlig helg.
Postat av: WoB
Jag kan inte annat än att erkänna att jag blir väldigt glad för de vänliga orden. Väldigt glad. Något annat vore dumt att påstå. Tack!
Trackback