Rapport från basstation

Hemma. Återigen. Lennon sjunger att a working class heroe is something to be. Vad jag är vet jag inte. Knappast någon hjälte, även fast jag kan känna igen mig i varje boktsav och ton i låten. Här hemma luktar det just hemma. Mina saker står i hallen och väntar på att jag ska packa upp dem och lägga dem på plats. En fluga surrar envist runt runt i vardagsrummet och jag är en smula isblå i mitt inre.

Jag försöker finna rätt känsla. Den jag alltid lyckas få fram när jag sitter i tv-rummet på Motivationsenheten och surrar med människorna där. Den vill inte infinna sig. Men det beror nog mest på att jag är så förbannat ensam. Isolering. Så jag letar och känner efter en sanning i mig. Den finns någonstans där djupt under allt kött och blod och  ben. Djupt där inne bor den. Isolering.

Det gäller att fylla livet med mening. Att våga somna på kvällen utan att jagas av onda aningar och bittra fantasier. Min livskamrat, Chips, katten, sitter på mattan bredvid mig. Hon släpper mig inte med blicken. Hon vet bättre än de flesta hur jag på en bråkdel av en sekund kan ställa till det för halva världen.

Den där tiden, den som redan är gången och borta, på Motiviationsenheten har väckt så mycket i mig att jag inte visste att det var möjligt. Det kanske det inte ens är det. Men likt förbannat är jag full av nytt. Varje por och cell spritter av liv. Alla dessa människor jag mött. Jag kan höra deras röster och nästan känna doften av det rostade brödet på frukosten. Jag kommer att sakna varenda en bittert. Eller vänta. Det blev fel. Inte bittert. Ljuvt. De har var och en lärt mig så otroligt mycket. Engagerad personal som verkligen gör allt de kan för att man ska må tillräckligt bra för att orka försöka må bra. Inskrivna som alla har sådan otrolig kraft och potential men som på olika sätt trillat en smula i livet.

De där mötena är de allra viktigaste mötena i mitt liv tror jag. I alla fall än så länge. Att förstå att man inte är ensam i världen om sina problem. Att kunna känna att man kan vara stolt över sig själv trots att man inte är en perfekt människa. Att lära sig att den perfekta människan inte finns.

Man kan ibland känna att man översvämmas av känslor och det är nog lite så nu. Jag får försöka traska vidare och hela tiden vara på min vakt så att jag inte halkar tillbaka, gör alla dessa tankar och känslor menlösa genom att strunta i dem. Jag är inte på toppen av berget än. Långt ifrån. Men skillnaden mellan nu och då är att jag nu har utrustningen jag behöver för att klättra.

Plus det allra viktigaste.

Jag tror på min egen förmåga att klättra.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback