Att skriva en lögn
Jag har tappat mitt språk. Efter att ha töjt det, experimenterat med det, provat alla vägar jag funnit, har jag gått vilse. Allt faller platt och beyder inte alls det jag vill säga, det jag tänker. Det jag känner kan jag inte måla upp på allt det vita på skärmen. Kanske är jag rädd för att låta allt komma fram. Troligen.
Kvinnan har kört hem mig och hennes filter till spisfläkten renas i min diskmaskin. Hur mina tankar ska bli rena har jag ingen aning om så jag tar en kopp kaffe till. Klappar katten och tröstar henne, ber om förlåtelse för att jag återigen har lämnat henne ensam här hemma en natt. Jag är rädd för att hon någon gång ska sluta lita på att jag kommer tillbaka, glömma mig. Att hon inte ska komma springande när jag öppnar dörren, inte stryka sig mot mina ben och följa med mig ut i vardagsrummet när jag sätter på musiken som jag alltid har på för att döva alla tankar.
Men än så länge litar hon på mig. Att jag alltid ska komma tillbaka, eller i alla fall ta med henne när jag försvinner. Att jag ska se på henne när det är dags att äta och att hon ska behålla rätten att väcka mig på morgonen med en bestämd tass på min näsa. Hennes ögon följer mig när jag går omkring. Jag trivs med det. Det är så det ska vara. I evigheters evighet.
Men hon ser att husses hjärta är fullt av annat. Att det breddar över, svämmar och plaskar av det allra rödaste blod, rött som den vackraste ros. Hon ser att husse är rädd. Livrädd för att även detta ska visa sig vara en chimär. Att oasen i livets öken är en hägring framkallad av själens törst. Varje ord jag säger till kvinnan väger jag på våg. För att inte säga fel, göra fel. Tänka fel. Vara fel.
Så. Jag har tappat språket. Mitt språk. Det som ett tag var det enda som var mitt och bara mitt. Nu talar jag någon annans språk. Vart det kommer från vet jag inte. Men en kopia är det. Så jag letar och letar efter det där ursprungsspråket jag hade, då innna jag började ta det på en resa som slutade i intet.
Så klart kommer det fram igen. För det är en del av mig. Men just nu låtsas jag bara.
Kvinnan har kört hem mig och hennes filter till spisfläkten renas i min diskmaskin. Hur mina tankar ska bli rena har jag ingen aning om så jag tar en kopp kaffe till. Klappar katten och tröstar henne, ber om förlåtelse för att jag återigen har lämnat henne ensam här hemma en natt. Jag är rädd för att hon någon gång ska sluta lita på att jag kommer tillbaka, glömma mig. Att hon inte ska komma springande när jag öppnar dörren, inte stryka sig mot mina ben och följa med mig ut i vardagsrummet när jag sätter på musiken som jag alltid har på för att döva alla tankar.
Men än så länge litar hon på mig. Att jag alltid ska komma tillbaka, eller i alla fall ta med henne när jag försvinner. Att jag ska se på henne när det är dags att äta och att hon ska behålla rätten att väcka mig på morgonen med en bestämd tass på min näsa. Hennes ögon följer mig när jag går omkring. Jag trivs med det. Det är så det ska vara. I evigheters evighet.
Men hon ser att husses hjärta är fullt av annat. Att det breddar över, svämmar och plaskar av det allra rödaste blod, rött som den vackraste ros. Hon ser att husse är rädd. Livrädd för att även detta ska visa sig vara en chimär. Att oasen i livets öken är en hägring framkallad av själens törst. Varje ord jag säger till kvinnan väger jag på våg. För att inte säga fel, göra fel. Tänka fel. Vara fel.
Så. Jag har tappat språket. Mitt språk. Det som ett tag var det enda som var mitt och bara mitt. Nu talar jag någon annans språk. Vart det kommer från vet jag inte. Men en kopia är det. Så jag letar och letar efter det där ursprungsspråket jag hade, då innna jag började ta det på en resa som slutade i intet.
Så klart kommer det fram igen. För det är en del av mig. Men just nu låtsas jag bara.
Kommentarer
Postat av: marlis
Ta det bara lugnt. Förälskelse är ett sinnestillstånd jämförbart med en lättare psykisk rubbning. Hur ska man kunna vara "som vanligt" då? Lita på att du har ditt fundament, språket, i tryggt förvar där bak i vindlingarna någonstans. Lita på dig själv och din förmåga.Dessutom förändras alla konsnärers uttryckssätt under olika perioder. Titta på Picasso. Ibland kan han grundlura en. Kanske du till och med skulle våga prova att inte skriva ner allting utan bara uppleva det i realtid? Just nu, och mer på djupet. Jämför det japanska turistsällskapet som förefaller så upptagna att filma och fotografera och digitalisera sin resa så man undrar om de egentligen hinner uppleva den. Mer än i efterhand.
Trackback