Funderingar kring sakernas tillstånd
Livet bråkar med mig. Fast jag bråkar rätt så bra med det med, så det kanske är helt ok. Total sysslolöshet. Jag har inte en packat upp mina påsar och väskor än. De står där i hallen men jag har funnit att jag inte behöver något av det som är nedpackade. Så varför packa upp dem? Jag tänker rosa tankar och dricker kolsyrat vatten. Bubblor som mättar fast de är tomma. Hur fungerar det?
Det är nu jag skulle behöva prata till någon. Inte med. Till. Jag saknar min gitarr. Jag skulle behöva mina egna toner, mina egna ackord. Men jag får nöja mig med andras. Musik kostar inget nu för tiden. Den är gratis och vacker. Konsten skall vara fri i dessa ofria tider. Vi är alla fångar hos våra syner men det vi hör är fritt och sprudlar fram i mina högtalare. Katten spinner i takt med tiden och jag finner ro i det.
Igår grät jag på bussen. Tillbakahållna tårar som rann nedför min själ. Att gråta är förbjudet. Det är fult. Ett tecken på svaghet. Man får inte vara svag. Gud nåde den som låtsas om att det gör ont att falla. Så jag grät. Tyst. Torra matta tårar. Kent sjöng om att det är saker man ser. Utanför fönstret darrade världen i väntan på att jag skulle resa mig upp och gå ut ur bussen. Så jag satt kvar. För jag hade inte gråtit färdigt.
Kanske blir allt bra, i den där otydliga framtiden som obevekligen väntar där framme. Just nu är det gårdagens framtid och jag har överlevt några sekunder till. Mina väggar är gula och blå, himlen är blyertsgrå. Som siffrorna var i mina skolböcker. De siffror som gång på gång blev fel. För att jag var tvungen att göra rätt. Så rätt.
Kanske kommer jag att vandra in under det varma vattnet i duschen. Spola bort vinterkyla och minnen. Doften av rök i mitt hår. Kanske kommer mina muskler slappna av, bli mjuka och medgörliga. Kanske ska jag somna i kväll lyckligt omedveten om döden som hela tiden vill vara min allra bästa vän. Eller så blir det en kvalfylld natt, full av blixtrande tankar och medvetande.
Jag tänkte jag skulle tänka om att tänka. Men jag tänker inget. Bäst så. Frid. Vila. Dånande brus som slocknar en stund. Musik är gratis men livet kostar mer än jag har att betala. Min bror alkoholen lockar mig med löften om allt det där som saknas. En vän att aldrig lita på. Som varje seknd är beredd att hugga kniven, den så vassa kniven, i ryggen på mig. Det gör ont att falla. Även om man låstas att det inte känns. Att inte bli en pajas. En som är svag och utan virilitet. Själslig impotens. Det finns inga små blå piller mot det. Bara kapslar med små korn inuti. De ska göra mig stark och lyckad. De ger mig mest dålig ekonomi och ännu en sak att hålla ordning på i ett liv där det inte finns någon som helst ordning eller rimm eller reson. Bara gratis musik.
Starkt kaffe och ännu en cigarett får bli min medicin. Emapti som försäljningsargument. Jag ska sätta mig på stolen vi spisen och fundera ut hur jag ska göra med alla mina lustar. Hur jag ska stävja driften att dricka mig berusad och äta mig trött.
Under tiden regnar det.
Det är nu jag skulle behöva prata till någon. Inte med. Till. Jag saknar min gitarr. Jag skulle behöva mina egna toner, mina egna ackord. Men jag får nöja mig med andras. Musik kostar inget nu för tiden. Den är gratis och vacker. Konsten skall vara fri i dessa ofria tider. Vi är alla fångar hos våra syner men det vi hör är fritt och sprudlar fram i mina högtalare. Katten spinner i takt med tiden och jag finner ro i det.
Igår grät jag på bussen. Tillbakahållna tårar som rann nedför min själ. Att gråta är förbjudet. Det är fult. Ett tecken på svaghet. Man får inte vara svag. Gud nåde den som låtsas om att det gör ont att falla. Så jag grät. Tyst. Torra matta tårar. Kent sjöng om att det är saker man ser. Utanför fönstret darrade världen i väntan på att jag skulle resa mig upp och gå ut ur bussen. Så jag satt kvar. För jag hade inte gråtit färdigt.
Kanske blir allt bra, i den där otydliga framtiden som obevekligen väntar där framme. Just nu är det gårdagens framtid och jag har överlevt några sekunder till. Mina väggar är gula och blå, himlen är blyertsgrå. Som siffrorna var i mina skolböcker. De siffror som gång på gång blev fel. För att jag var tvungen att göra rätt. Så rätt.
Kanske kommer jag att vandra in under det varma vattnet i duschen. Spola bort vinterkyla och minnen. Doften av rök i mitt hår. Kanske kommer mina muskler slappna av, bli mjuka och medgörliga. Kanske ska jag somna i kväll lyckligt omedveten om döden som hela tiden vill vara min allra bästa vän. Eller så blir det en kvalfylld natt, full av blixtrande tankar och medvetande.
Jag tänkte jag skulle tänka om att tänka. Men jag tänker inget. Bäst så. Frid. Vila. Dånande brus som slocknar en stund. Musik är gratis men livet kostar mer än jag har att betala. Min bror alkoholen lockar mig med löften om allt det där som saknas. En vän att aldrig lita på. Som varje seknd är beredd att hugga kniven, den så vassa kniven, i ryggen på mig. Det gör ont att falla. Även om man låstas att det inte känns. Att inte bli en pajas. En som är svag och utan virilitet. Själslig impotens. Det finns inga små blå piller mot det. Bara kapslar med små korn inuti. De ska göra mig stark och lyckad. De ger mig mest dålig ekonomi och ännu en sak att hålla ordning på i ett liv där det inte finns någon som helst ordning eller rimm eller reson. Bara gratis musik.
Starkt kaffe och ännu en cigarett får bli min medicin. Emapti som försäljningsargument. Jag ska sätta mig på stolen vi spisen och fundera ut hur jag ska göra med alla mina lustar. Hur jag ska stävja driften att dricka mig berusad och äta mig trött.
Under tiden regnar det.
Kommentarer
Trackback