Ärligt talat jag är så trött.

Näe. Nu är jag lack. Riktigt jävla sur. Dundersur. Dessutom har jag för en gångs skull anledning att vara det. Det är inte bara det där med den jäkla förkylningen. Fast det är rätt mycket den där jäkla förkylningen. Mest den när jag tänker närmare på saken. Äh. Det är nog bara den kanske. Fan vet.

Men förutom den då? Tja. Mn hjärna skriker efter mina antideppressiva små fina kapslar, men inte har det ramlat in något recept på apoteket än inte. Nu har jag knatat omkring utan de där kemiska kornen i 5 dagar eller något sådant. Borde ju egentligen funka bra, jag menar de flesta klarar sig rätt så bra utan sådan kemi. Men i mig studsar känslorna helt utan rim eller reson. Det finns liksom intet vettigt sammanhang att hänga upp allt på. Fan det räcker att jag tänker på små kattungar och solnedgångar för att jag ska börja lipa som om mitt liv hängde på det. Otroligt irriterande.

Det är ju en sak att vara svår och obegriplig och låtsasdeppig, men att börja störtgråta för att Birro har skrivt ännu en briljant text i tidningen går över mitt förstånd. Speciellt jobbigt blir det att försöka hejda både tårar, hosta och skvättande nysningar medan hela kroppen fylls av de där eländiga "elstötarna" som blir när man tvärt slutar med Effexor. Som att hela tiden smaka på ett 9-volts batteri. Inte speciellt behagligt.

Uppskruvad och hoppig och förkyld och trött och sur och jävligt trött på att det ska vara så. På en och samma gång. Katten tittar oroligt på mig där jag sitter och börjar gråta för att jag kom på att älskar henne. Hon, Chips, tror nog att nu har fan husse blivit tokig på riktigt och inte bara sådär avantgardiskt svår som vanligt. Teardropps in my coffe. Vem fan behöver salt till kaffet?

Dessutom är jag innerligt trött på den här varelsen som bloggen blivit. Samma samma, dag ut och dag in. Skriva om absolut inget. Ett allt mer krångligt språk för varje dag, eftersom jag vill ta det någonstans. Men jag kommer fan inte en centimeter. Funderar på att lägga ner hela grejen, öppna en ny blogg någon annanstans eller i alla fall med ny adress. En blogg som inte är så förbannat navelskådande och tröttsam och tråkig och krånglig. En blogg som gör som jag vill och inte som den själv vill.

För det har blivit lite så märker jag. Eller fel, det har blivit mycket så. Märker jag. Man sätter sig ner och helt plötsligt har man fyllt servern med ytterligare något totalt obegripligt. Jag som vill vara brilljant och lysande och skarp och smart och rolig är mest allt som inte är just det. Kanske verkligen dags att ta en lång paus tills jag verkligen har något att säga. Skriva på de där böckerna som jag alltid funderar på att fortsätta med men som det inte blir så mycket av eftersom jag fyller tiden och skrivandet med ingenting på blogg.se istället.

Det är en sak att säga att man har talang, en helt annan att visa det liksom. Fråga vem som helst så kan man ge sig fasen på att de skrivit minst en bok. Eller planerar att skriva en. Eller skriver på en. Alla utom jag. Jag bara pratar om det. Sitter och stirrar på skärmen innan jag ger upp för dagen och skriver om hur jäkla illa jag mår fast jag egentligen mår hyggligt. Mest som de flesta tror jag. Men de pratar inte om det. Det är inte fint att säga att man inte vaknar upp varje morgon och brinner av kärlek till livet och dess möligheter. Märkligt enligt mig, men det mesta är märkligt i min lilla värld.

Se där. Nu börjar jag igen. Samma samma. Gång på gång. 4644 st inlägg än så länge. Alla mestadels mörka och bara intresserande för de närmsta sörjande. Eller egentligen bara för mig.

Nä. Som sagt. Sur. Får kolla om de där recepten kommit in än. Innan jag lipar över något som jag inte fattar att jag lipar över. Nästa gång tårarna faller blir det väl för att jag tänker på döda sälungar eller något.

Lack.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback