April in Paris
Nu ska jag kasta mig rakt ut i verkligheten. Rakt ut i den svarta rymden som vi kallar sömn. Försöka finna ett "andningshål" som en mycket klok kvinna nyss kallade det. Ni vet när man ligger och vrider på skallen bland kuddarna bara för att få maximalt stöd men slippa andas sin egna utandningsluft eller unken kuddkuft.
Kanske kan jag i natt skrapa ihop lite mer än 4 timmars sömn. Det börjar märkas i pallet att jag inte sovit speciellt mycket på väldigt länge. Så trött men så pigg. På en och samma gång, samtidigt men isär. Fan, jag har ett särboförhållande med min sömn.
Under natten får nog Sinatra snattra på. LiveSinatra med Dean Martin så att jag kan vakna och känna låtarnas sorg men ändå skratta åt det ofantliget fabulösa och juvenila mellan och i-snacket.
Varför finns det inte sådant längre? Musikframträdande som inte bara är sådär "fan vad jag tar mig själv på allvar och det ska ni göra med annars må belsebub ta er" eller "jag har varit med i Idol och tar mig själv på inget som helst allvar alls och det ska inte ni göra heller annars tar Tomten er". Utan en skön blandning av allvar, av sorg och glädje och dessutom män eller kvinnor som står i fina kläder och gör allt för att den som just nu sjunger ska komma av sig och bryta ihop av skratt. Vart tog kostymer och slipsar och handknutna flugor vägen? Varför dricker ingen whiskey från kristallglas på scen längre? Även om det bara är thé i glasen. Som de gjorde de där, Rat Pack. För ärligt talat, det funkar ju inte att sjunga full.
Vad är det som gjort vacker underhållning det samma som skräp nu för tiden?
Skit samma. Nu förvirrar och förirrar jag mig själv igen. Sängen. Täcket. Lufthålet. Sinatra. Hunden som sover på golvet och katten som sover i armvecket. Mörkt och skönt och svalt och natt.
Fan, det borde funka.
Detta är det som går i natt:
Kanske kan jag i natt skrapa ihop lite mer än 4 timmars sömn. Det börjar märkas i pallet att jag inte sovit speciellt mycket på väldigt länge. Så trött men så pigg. På en och samma gång, samtidigt men isär. Fan, jag har ett särboförhållande med min sömn.
Under natten får nog Sinatra snattra på. LiveSinatra med Dean Martin så att jag kan vakna och känna låtarnas sorg men ändå skratta åt det ofantliget fabulösa och juvenila mellan och i-snacket.
Varför finns det inte sådant längre? Musikframträdande som inte bara är sådär "fan vad jag tar mig själv på allvar och det ska ni göra med annars må belsebub ta er" eller "jag har varit med i Idol och tar mig själv på inget som helst allvar alls och det ska inte ni göra heller annars tar Tomten er". Utan en skön blandning av allvar, av sorg och glädje och dessutom män eller kvinnor som står i fina kläder och gör allt för att den som just nu sjunger ska komma av sig och bryta ihop av skratt. Vart tog kostymer och slipsar och handknutna flugor vägen? Varför dricker ingen whiskey från kristallglas på scen längre? Även om det bara är thé i glasen. Som de gjorde de där, Rat Pack. För ärligt talat, det funkar ju inte att sjunga full.
Vad är det som gjort vacker underhållning det samma som skräp nu för tiden?
Skit samma. Nu förvirrar och förirrar jag mig själv igen. Sängen. Täcket. Lufthålet. Sinatra. Hunden som sover på golvet och katten som sover i armvecket. Mörkt och skönt och svalt och natt.
Fan, det borde funka.
Detta är det som går i natt:
Kommentarer
Postat av: urban cat
Exakt så, broder!
Sinnessjukt vad likheter man kan hitta med folk, såhär på nära/långt håll!
Hugs!
Postat av: WoB
Världen är alltid mycket mindre än man tror :-)
Trackback