Brunnen som är jag
Jag undrar hur hon låter. Just nu, i ditt nu och i mitt nuvarande. Hon som är ung nog att vilja omfamna livet men äldre nog att veta att det inte går. Hon som vet att det omöjliga är det man måste sikta på men att det möjliga är det man får leva med.
Rökluften, den som omger mig, vandrar omkring med ett hånflin. Lite lagom nonchalant. Jag vill slå den på käften. Men det går ju inte. Det är en sådan sak som inte gör sig. Omöjligt. Något. Jupiter och saturnus. Något att dricka, som man släcker törsten efter kärlek med att se på nyheterna.
Det där hålet inom mig vill, ska, måste få finnas kvar. Ett hål i marken blir en brunn och räddar liv efter liv i länder där vatten inte finns ovan jord. Det är därför jag inte längre slänger sand i min egna brunn.
Rökluften, den som omger mig, vandrar omkring med ett hånflin. Lite lagom nonchalant. Jag vill slå den på käften. Men det går ju inte. Det är en sådan sak som inte gör sig. Omöjligt. Något. Jupiter och saturnus. Något att dricka, som man släcker törsten efter kärlek med att se på nyheterna.
Det där hålet inom mig vill, ska, måste få finnas kvar. Ett hål i marken blir en brunn och räddar liv efter liv i länder där vatten inte finns ovan jord. Det är därför jag inte längre slänger sand i min egna brunn.
Kommentarer
Trackback