WoBWorld

Idag studsade jag ur sängen glad som ett litet barn. Jag skulle få besök och återigen, när fick jag det senast? Det känns som om de senaste dagarna varit fulla med liv här i min ack så livlösa lägenhet. Hund och katt och jag själv och mina tankar, min yngsta son och mina nyfunna vänner varav en är en gammal vän.

Det var inte alls svårt att börja städa lite nödtorftigt inför dörrklockans ringning. När den väl ringde hade jag redan hunnit hetsa upp mig så att jag var nog fan inte tyst i tre sekunder under de 90 minuter vi satt i mitt kök och bara pratade, min favoritsysselsättning. Morrisey sjöng vackra ord i vardagsrummet medan sällskapet, utom jag då, åt frukost. De hade med sin en massa läckerheter och ville nog gärna att jag skulle vara som folk och äta jag med, men som alla som känner mig vet så är frukost överkurs för mig. Jag bara satt och njöt av deras sällskap.

När de gick så lämnade de kvar en massa mat som jag nu stolt har i min kyl. Stolt för att jag har blivit mig själv igen, en som älskar att umgås med människor. Ensamvargen finns in mig och jag tänker alltid bejaka den. Men den andra delen av mig, den där figuren som blommar upp bland andra är tillbaka och jag hälsar den med glädje.

Det finns inget många problem i mitt liv just nu. Allt går som på räls. Alla backar är ursprängda. Raksträckorna är så många att jag inte trodde det var möjligt. En lust att gråta av glädje finns men jag har inte tid till tårar just nu.

Men så kvarstår det där envisa problemet. Ekonomin. Jag deklarerade och fann att masen ville ha 2500 kronor mer än han fick förra året. Hur fan är det möjligt? Jag har aldrig haft något emot att betala skatt eftersom jag inser att jag får tillbaka det mesta genom att mina barn får gå i skola, skolmat, att jag kan gå på upplysta gator eller få sjukvård tämligen nästangratis. För att inte prata om att jag nu kan få vara sjuk i fred. Men ibland undrar jag.

Fast, det är som det är med det där. Däremot så finns det tvivel om huruvida jag någon sin kommer tillbaka på banan igen. Visst, jag får skylla mig själv. Skylla mig själv som överlät min ekonomi åt någon annnan att sköta, skylla mig själv som inte förstod att jag kunde bli sjuk. Skylla mig själv som inte sparade. Mer. Men när jag blev sjuk så gick det väldigt fort innan de där sparpengarna rök och sedan var det bara just rök kvar.

Fogden drar vilket får till följd att jag inte kan betala mina räkningar vilket får till följd att fogden får mer att driva in vilket får...

Jag är körd. Det spelar inte längre någon roll vad jag tjänar. Existensminimum är mitt namn. 8000:- netto varje månad att leva på. Tre barn, lägenhet, ett liv. Fuck it, liksom.

Men men. Förövrigt har jag det ju vansinnigt bra faktiskt. Skatteskulden får sälla sig till de andra skulderna hos fogden och sedan är det inte mer med det.