WoBWorld

Egentligen har jag väldigt bråttom. Men just nu har jag städat in mig i ett hörn och som av en händelse så är det hörnet inget hörn allt utan framför datorn. Men medan golvet torkar så kan jag sätta mig ned och lyssna på musik och ha det så där bra som man faktiskt kan ha det där man själv befinner sig.

Glädje. Funderar på det. Vad det är som gör människor glada. Alltså, jo, jag fattar. Alla blir inte glada av samma sak. Gudskelov. Själv gillar jag Peter Sellers och Autsin Powers och Jim Carey och en kall god öl. En del, rätt många kan jag tro, tycker att det där är förfärligt. Men det är ju knappast mitt problem och förresten har det inte med saken att göra.

Musik kan göra de flesta glada har jag märkt. Alla har någon låt eller populärorkester som gör dem alldeles varma i bröstet. För mig så ändrar det där sig allt som oftast även om jag har mina favoriter... ja ni vet vid det här laget så jag ska inte mala om dem igen.

Men just nu så fångades mitt öra av en spceiellt låt. Både för att den började så bra men även för att de verkar ha så förbannat roligt när de spelar. Jag är inte alls säker på att de hade det. Men för mig låter det som att de inte vill vara någon annanstans än just i den studion precis då. Även om det vimlar av pålägg och kanaler och fan och hans moster. Men det är väl lite som om jag finner en bra text i mig. Då blir jag alldels glad och skuttig. Även om texten i själv är jättedyster.

Så jag tror nog att den där samlingen människor som spelade in detta mådde kanon.