Mitt storhetsvansinne

Ok. Solen skiner. Det är en bra början på en eländig dag. Lyfter förtvivlan till stilla undran. Lugnar pulsen. Det är lätt att stirra sig blind på det svarta, även fast solen skiner. Men inte lika lätt som när regnet piskar. Så jag söker lugnet och stillheten för att kunna reda ut mina tankar. Rannsaka mig själv och försöka se en lösning på det stora problem jag har framför mig.

För jag har ett sådant. Just nu så överskuggar det allt. Men nu tänker jag inte låta det försvinna in i mig och orsaka den vanliga destruktiviteten. Inte längre. Det finns alltid hopp så länge man lever har jag rätt nyligen lärt mig och det är en tröst i allt.

Igår vid den här tiden var allt vackert och ljust. Alla kurvor pekade uppåt. Mot himlen. Men sen kom det, som en blixt från den där klara himlen något som för några svindlande sekunder klubbade ner mig och gjorde mig ovärdig allt. Jag har fortfarande inte förstått vad det handlar om. Vad som utlöste allt. Eller, jo, till viss del gör jag det. Men ändå inte.

Det är som när tiden hinner ikapp och man får sona för sina förra brott. När man har raserat alla förtroenden så krävs det bara en liten gnista för att starta alla bränder i hela världen igen. Det inser jag. Jag inser även att jag under åren har ljugit och slingrat mig och gjort allt för att människor nära mig ska tro att allt jag gör betyder något annat än det som det faktiskt gör.

Det är väl så det är. Själv så lever jag ju i mig själv och kan se skillnaden men de som vistas utanför mina tankar kan ju inte se det och har bara mina gamla meriter att gå på och de där meriterna är sannerligen inget jag ska vara stolt över. Fast det är jag inte heller. Däremot tämligen medveten om dem.

Men. Som sagt, solen skiner, jag ska ut i världen med hunden och bara gå. Gå och gå och gå och låta tankarna vandra och stilla det meningslösa hämnbegör jag bär i hjärtat. För det ger inget ändå. Varken hämnd eller frid. Det bara förgiftar och förstör.

Tillbaka på ruta ett igen. Ok. Då är det väl så då. Det är bara att fortsätta gå frammåt igen. För egentligen har jag inte förlorat något, ingen annan heller. Det som är förlorat försvann för många år sedan och att vara på ruta ett är samma sak som att alla andra rutor ligger framför en. Redo att betas av.

Ändå retar saker mig. Så klart de gör. Hur andra som inte känner mig kan ha en så tydlig bild över vad och vem jag är. Det förvånar mig en smula. Fan, det förvirrar mig oerhört. Jag läser vad andra personer anser jag är och förstår inte riktigt. Men så har jag visst en snedvriden bild av världen, av mig själv och projocerar mina egna problem på andra. Jag är visst föraktfull och manipulativ. Säger människor. Som inte känner mig.

Nä. Det är ingen idé att grubbla sig sönder och samma på det där. Det leder ingenstans. Jag vet vem jag är och det räcker bra för mig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback