När allt är över och början är här.

Nä, så här kan jag inte ha det. Mår fysiskt illa och känner mig bättre än jag brukar känna mig. Samtidigt. Ute är världen silvergrå. Som om inga sorger fanns. Men det gör de. Sägs det.

SÅ jag väntar och väntar. PÅ någon. FÖR någon.

Om det bara fanns ett svar på livets eviga frågor, men det gör det ju fasen inte. Det existerar miljarder, triljoner svar, i varje sekund byter de skepnad och det som nyss var sant blir en lögn för att bli ett skämt till att återgå till religiös övertygelse igen. Sant och sånt. Jag finner mig väntandes på julen. Vilket är ytterst märkligt en dag när man firar att våren är här, oavsett om den här här eller inte. Valborg. Dagen när man som ung förväntas dricka sig själv sönder och man som gammal förväntas hylla Konungen och jag är väl mitt mellan allt det där.

Nä. Så här kan jag inte ha det.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback