När backarna ligger bakom
Ytterst märkligt. Jag känner att jag inte har så mycket att berätta. Kanske just för att det händer så mycket. Hund, barn, nya och gamla vänner. Allt rumlar runt inuti mig som en evig dokusåpa där jag själv är huvudperson. Jag ägnar dagarna åt att gå ut med hunden, städa upp efter hunden, klappa hunden, försöka att hinna med katten, tänka en massa klara tankar och göra allt det där som man gör när man lever.
Nu är det mörkt ute och jag är trött. Bara en sådan sak. Jag är trött på kvällen och tänker bara gå ut en sväng med jycken innan jag somnar gott. Vad har hänt med mig? Är det all frisk luft? Eller är det bara det att jag just nu är inne i något lugnt och vackert? Det kan gå över vilken sekund som helst, det är jag medveten om. Det har liksom skett tidigare i mitt liv. Då för länge sedan när en resa till ett slott blev till en 20-årig mardröm. Men nu vet jag ju att man kan ta sig ur det så då är det liksom ok på något sätt om det sker igen. Det visste jag inte då. Det var det som var den största delen av mardrömmen. Att inte tro. Att inte ens hoppas. Att bara stilla acceptera.
Men innan jag sover ska jag sluka en fralla. Eller två. Äta, som folk gör innan de låter kvällen sluta sina vingar över kroppen och själen.
Så just nu har jag det väldigt bra. Återigen, vissa saker kvarstår. En orolighet som liksom färgar allt, hjärtats slag som är lite, lite för hårda. Rädslan för rädslan. Det där som kallas förväntansångest. Ångest för ångesten. Men ju längre tiden går och den "riktiga" ångesten inte kommer ju mer krymper den andra oron, blir mindre, tystare.
Jag kan lägga mig i sängen och längta till dagen efter. Nu för tiden. Längta till den stilla stunden med kaffe, tidning, djur som äter ur sina skålar. Att klä på sig och ge sig ut i dagen med min vän Kita. Att veta att katten får ha lägenheten lite för sig själv för en stund.
Det är som att jag lever ett helt annat liv nu för tiden. Snart vet jag nog vad det beror på med. Kanske, kanske kommer jag en dag kunna välja bort alla kryckor och gå rak på egen hand. Jag längtar till den dagen jag är så modig och stark.
För det är inte länge sedan jag levde i limbo. Utan hopp annat än att pengarna skulle räcka till folköl så att jag slapp känna allt jag kände. Alla vassa rakblad som skar sönder mig bit för bit, helt utan bedövning.
Nu är det mörkt ute och jag är trött. Bara en sådan sak. Jag är trött på kvällen och tänker bara gå ut en sväng med jycken innan jag somnar gott. Vad har hänt med mig? Är det all frisk luft? Eller är det bara det att jag just nu är inne i något lugnt och vackert? Det kan gå över vilken sekund som helst, det är jag medveten om. Det har liksom skett tidigare i mitt liv. Då för länge sedan när en resa till ett slott blev till en 20-årig mardröm. Men nu vet jag ju att man kan ta sig ur det så då är det liksom ok på något sätt om det sker igen. Det visste jag inte då. Det var det som var den största delen av mardrömmen. Att inte tro. Att inte ens hoppas. Att bara stilla acceptera.
Men innan jag sover ska jag sluka en fralla. Eller två. Äta, som folk gör innan de låter kvällen sluta sina vingar över kroppen och själen.
Så just nu har jag det väldigt bra. Återigen, vissa saker kvarstår. En orolighet som liksom färgar allt, hjärtats slag som är lite, lite för hårda. Rädslan för rädslan. Det där som kallas förväntansångest. Ångest för ångesten. Men ju längre tiden går och den "riktiga" ångesten inte kommer ju mer krymper den andra oron, blir mindre, tystare.
Jag kan lägga mig i sängen och längta till dagen efter. Nu för tiden. Längta till den stilla stunden med kaffe, tidning, djur som äter ur sina skålar. Att klä på sig och ge sig ut i dagen med min vän Kita. Att veta att katten får ha lägenheten lite för sig själv för en stund.
Det är som att jag lever ett helt annat liv nu för tiden. Snart vet jag nog vad det beror på med. Kanske, kanske kommer jag en dag kunna välja bort alla kryckor och gå rak på egen hand. Jag längtar till den dagen jag är så modig och stark.
För det är inte länge sedan jag levde i limbo. Utan hopp annat än att pengarna skulle räcka till folköl så att jag slapp känna allt jag kände. Alla vassa rakblad som skar sönder mig bit för bit, helt utan bedövning.
Det var inte så länge sedan jag kände mig som jag då såg ut
Men nu känns det där väldigt långt bort. Jag lyfter på hatten åt livet och tror fan att jag ler lite för mig själv där jag sitter.
Kommentarer
Trackback