WoBWorld

Det finns, någonstans, någon för just mig. En så märklig tanken. Trösterik och full med oro. Hur ska jag finna den där personen när jag inte funnit mig själv? Fast det är väl det som är grejen. Det gör jag ju inte. För en del är det lättare att blunda när de går i öknen men jag vill gärna se hur långt jag kan se och vad jag finner på vägen dit. När man väl kommit dit så tar man fäste på ett nytt mål och även om man går i cirklar så går man i alla fall. Bättre än att vara stilla.

För varje löfte jag ger bryter jag två. Bryter vartenda ben in dem till de bara är stenkross på marken. Lyssnar till krasandet när jag gör över dem. Ständigt vårgrus i mitt liv.

Luften som strömmar in i min lägenhet är lite kylig men ny. Höga klara tankar, låga grumliga känslor. Tanke, känsla, handling. Är det inte mer som styr människans liv? Saknas det inte något? Drömmar, ande, väsen? Idag ska jag hylla, ägna mig åt, det enkla. Slänga det komplicerade genom fönstren och skygga inför det svåra.

Det lätta är det sköna, det vackra, det som gör att man orkar, vill, måste kasta sig ut bland det svåra. Ying och Yang och allt det där som människor pratat om sedan vår ras först kom längre än att bara grymta.

På något sätt är jag snart vuxen.