Tidig morgon

Jag har ägnat kvällen åt att leka brandman. Fast precis tvärtom. Gått in in en situation jag visste var brännhet, där jag skulle ställa till det på alla sätt för mig och för någon annan och hur släcker jag elden? Så klart genom att hälla bensin på lågorna. Det vore ju inte jag om det inte vore så. Dum, dum, dum. Återigen dum.

Fan vad lättare allt hade varit om jag stannat hemma, suttit och grenslat InterNet och bara varit i lugn och ro istället för att ränna stan runt och göra dåliga saker värre. Man kan inte skälla någon till lycka. Fast det är liksom min lilla signaturmelodi. Hade den funnits på YouTube så hade jag lagt ut den men den finns bara i mig. Som tur är.

Men det mesta med kvällen har varit bra. Återigen, upp och ner och hit och dit och ingen som helst jävla ordning på något alls. Det var bara sista 20 minuterna som både jag och andra klarat sig utan. Innan dess var allt perfekt. Men det var ju just det som det inte fick bli igen. "Säg vad du tänker". För en gångs skull vägrade jag. För att skydda mig och andra. Men allt sprack, som en fisk som man lägger i press.

Promenaden hem blev så lagom kvalfylld. Så lagom kul. Så lagom allt förutom så lagom varm. Jag och Kita träffade på en stackare som gått alldeles vilse i världen. Full som ett ägg var han och en smula desperat. Ville bara hem. Han trodde sig ha gått omkring i timmar och hade ingen som helst aning om vart han var. Efter en kväll hos en vän som blev allt för otrevlig så sökte han sin egna säng men fann bara gator och hus och ingenting. Så jag hjälpte honom att ringa till taxi och att sätta sig på en busshållplats där taxin skulle finna honom. Så hjälpsam, så trevlig, så överjävligt snäll.

Men frågan är vem som var mest vilse? Han eller jag? Troligen så var jag betydligt längre hemmifrån än han någonsin kommer vara. För när hjärtat har gått vilse så finner man inget ens med GPS. Men det var inte jag som bad om hjälp, inte jag som gav min mobil åt en främling med bönen om att ringa till taxi. Så vem var mest vilsen som sagt?

Nä vänner och ovänner, kända och okända och alla ni som bara snubblat in här och fullständigt skiter i allt. Den här dagen var ingen av mina höjdpunkter i livet. Allt kunde blivit bra men som vanligt så brann det till och jag var tvungen att fly elden genom att kasta mig rakt in i den.  Den dagen jag väl känner mig själv så kommer jag nog att vara rätt missnöjd med min nya bekantskap.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback