Lögnernas väv vi spinner
Men det klart. Man kan inte bli profet i sin egna hemstad. Eller land som i detta fallet. Speciellt inte när man har ett namn som knappt de mest ihärdiga fansen kan uttala. Vad är det som gör att en av världens bästa fotbollspelare är så illa sedd i sitt egna land att man jämför honom med spelare som inte ens kommit utanför Stockholm och aldrig kommer göra det som annat än som turister?
Jaja. Nog om det.
Dagen har gått sin väg och lämnat mig och djuren ensamma. Men till skillnad mot dem så kan jag inte välkomna den. Nä, det tar emot. Kanske är natten min Zlatan? Något som egentligen är bra men där problemet med att förstå det inte ligger hos natten utan hos mig. Så jag plöjer nätet och ägnar mig åt det jag kan rätt så bra. Vara otroligt otrevlig och framför allt utanför ramarna på Fejan. Denna plats för trivsel och gemenskap. Där älskar jag att sticka folk hårt i nacken med en lång strumpsticka, rakt in i hjärnan på dem. Bara för att det roar mig.
Men det är nog lite ett av alla dessa problem jag har. Att jag har det där tvånget att göra mig själv omöjlig parat med ett tvång att göra mig till någon som alla behöver. Utan att lyckas med varken det ena än det andra.
En god vän och jag pratade om det där för ett tag sedan. OM att jag ha haft det lite för lätt i livet. Alltså, utanpå. Har varit sådär förbannat rolig och trevlig och fått alla att skratta och tjuta "DU ÄR FÖR TOKIG". Det har retat mig. Bara för att jag ju själv vet vem jag är, hur jävla svart jag kan vara, hur oändligt elak och våldsam jag kan vara och har så väl känt det vita blixtrande hatet i mig. Precis som mina nära och kära har fått känna på och känner så väl.
Så när det varit dags för att ha det trevligt, "dricka ett glas rött och bara umgås" har jag exploderat i att vara otrevlig. Bara för att någon, NÅGON, ska reagera. Men det slutar alltid med att folk säger "äh, det är bara Jonas, han är som han är, en kul prick, han menar inget illa" och så har skratten haglat och ekat mellan väggarna och de har nog trott att de skratta med mig men det har känts som att de skrattat åt mig, åt mina kvinnor och barn och föräldrar och vänner som jag gjort så mycket illa. Så jag har ökat takten, ökat självförnekelsen och till slut brann jag upp. Precis som en torr lada i junitorkan brinner upp om man bara tänder en tändsticka i höet och kastar den där.
Men jag kan fan inte bli av med det. Varken det ena eller det andra. Så, när jag skriver det där, precis just nu, så förstår jag. De är en del av mig. Att roa människor gör mig glad, det gör mig lycklig, att vara snabb som satan i käften, att säga det som är totalt oväntat och absolut inte passande men på ett sätt som är bra. Samtidigt som jag är elak. Jag måste få vara elak. Mot det som jag tycker är fel. Inte mot det jag tycker är bra, det måste jag sluta med. Men varför ska jag vara snäll mot dumheter och utanpåskap och Allianser och rasister och snorungar på bussen, ungar som tar mer plats än de behöver, har rätt till och framför allt, tar mer plats än de är värda.
Det finns ingen anledning. Så. När alla andra slickar varandra i röven på fejan, förhärligar sig själva så kan jag väl få vara en smula dum då?
Som det senaste som dykt upp på alla statusrader nu:
♥ ♥ ♥ För mina barn, innan ni var avsedda, ville jag ha er. Innan ni föddes, älskade jag er. Innan ni var en timme gammal, skulle jag dö för er. Detta är miraklet av livet. "Lägg upp på din status", om du har barn som du älskar mer än livet självt! ♥ ♥ ♥.
Snälla säger jag. För helvete, krama din unge istället för att sitta och skriva en massa dynga på nätet om du nu är så kissnödigt kär i dina ungar. Själv så skrev jag:
Till mina barn. Innan ni var födda ville jag inte ha er. Sedan dess har ni bara kostat pengar och tålamod. NÄR FAN SKA NI BETALA TILLBAKA? :-) Neeej, inte gråta nu, inte gråta, pappa bara skoja, du känner ju pappa. Inte gråta. SLUTA GRÅTA FÖR HELVETE!
Om jag måste berätta för mina barn att jag älskar dem på Fejan är jag fan riktigt, riktigt illa ute. VAD KOMMER NÄST!
Det gäller att vara sann mot sig själv i första hand.Otroligt häftigt att klara av att skrapa sig själv inpå djupet.Håller med totalt om att man skall inte behöfa fb för att tala om att någon betyder något.Inte heller dessa otaliga sms,mail kedjebrev om kramar som vandrar runt.Fick ett igår om den stora påskkramen och att man betydde sååå mycket skit i kubik heller.Jag vill titta folk i ögonen och tala om vad de betyder eller skriva ett personligt mail/brev.Fram för mer sanna känslor.
Håller med Åsa!
Känns lite som om man "köper sej fri" genom alla dessa statusrader, för att slippa face it 4real.
Fegt.
Xakt. Man köper sig fri. Går med i gruppen "jag älskar mina barn", som om man är rädd för att någon ska tro annat. För det mesta, om man är någorlunda frisk i pappet så gör man ju det, vare sig man vill eller inte. Det ligger i DNA att älska sina barn liksom.
Men nog är det märkligt att vi lever i en tid när folk tycker att de behöver påpeka det för andra? För det handlar ju inte ens om att berätta det för barnen i alla lägen. Man går med i den där gruppen fast ungarna är 3 och 5 år. Så man gör det för andra?
Skumt. Very skumt I say!