När man inte förstår.
Det finns så mycket jag inte förstår. Så otroligt mycket jag inte kan förlika mig med hur jag än vänder och vrider på det. Jag skriver rätt ofta om de där sakerna. Jag yttrar mig änu oftare om dem. Men att jag inte förstår dem betyder väl inte att jag föraktar dem? Gör det? Inte för mig i alla fall. Däremot så förstår jag som sagt inte mig på dem.
Tankarna kommer så klart från de sista dagarnas olika yttranden om min person som delgivits mig. Framstår jag på det sättet så måste jag helt klart ändra på hur jag framstår. Jag försöker att inte förakta något förutom möjligen racism. Där har jag svårt att lugna ner mig.
Men resten av allt det där jag inte förstår är inget jag föraktar. Bara inte begriper mig på. Jag kan inte förstå dagen som vi lever i. Varför alla ska vara så förtvivlat lika. Varför man måste älska att arbeta. Varför man måste älska att motionera. Varför jakten på pengar ska vara så vansinnigt viktig så att man ser ner på dem som inte fixar att vara produktiva dygnet runt.
Jag fattar inte vad det är som driver det där. Likheten. Jag ställer mig totalt undrande inför det. Men föraktar det? Nä, det är väl ändå att ta i? Vad det är som gör att människor blir så förbannade när jag säger allt det där förbryllar mig än mer.
Men. Kritik, rättfärdig eller orättfärdig, är det som gör att man korrigerar sina handligar och reaktioner. Så jag får väl gå och grunna på det där. Fundera på om jag orkar leva som någon som öppnar munnen om det jag anser vara konstigt eller om jag ska falla in i trallen och bara knyta den svenska handen i den svenska fickan som så många andra gör.
Varför var det ingen som berättade att livet ska vara så knepigt att få ihop så att man är nöjd mer än tre sekunder? Får man en gåva så tas genast en annan ifrån en. Som om universum hela tiden balanserar livet. Det är så ytterst märkligt. Ännu en sak jag inte förstår. Fast, å andra sidan. Det är lätt att sitta i landet kyla och glömma bort att mäniskor dör i krig och svält och eländes och elände och mitt största problem är att jag nog har det en smula för bra, lite för lätt. Som en klok människa sade för ett tag sedan: om du svälter har du inte tid med att vara deprimerad för då dör du.
Men. Det är dags för ytterligare en kopp kaffe. En cigg och bara sitta i köket och njuta av att jag har haft en bra helg. Ska jag hela tiden tänka på samma saker så blir jag ju knäpp och det har jag då rakt ingen lust att vara alls. Det tog sin lilla tid att komma ur den förra knäppheten jag led av och varför sätta eld på sig själv gång på gång när man redan förstått att det gör ont med att brinna.
Tankarna kommer så klart från de sista dagarnas olika yttranden om min person som delgivits mig. Framstår jag på det sättet så måste jag helt klart ändra på hur jag framstår. Jag försöker att inte förakta något förutom möjligen racism. Där har jag svårt att lugna ner mig.
Men resten av allt det där jag inte förstår är inget jag föraktar. Bara inte begriper mig på. Jag kan inte förstå dagen som vi lever i. Varför alla ska vara så förtvivlat lika. Varför man måste älska att arbeta. Varför man måste älska att motionera. Varför jakten på pengar ska vara så vansinnigt viktig så att man ser ner på dem som inte fixar att vara produktiva dygnet runt.
Jag fattar inte vad det är som driver det där. Likheten. Jag ställer mig totalt undrande inför det. Men föraktar det? Nä, det är väl ändå att ta i? Vad det är som gör att människor blir så förbannade när jag säger allt det där förbryllar mig än mer.
Men. Kritik, rättfärdig eller orättfärdig, är det som gör att man korrigerar sina handligar och reaktioner. Så jag får väl gå och grunna på det där. Fundera på om jag orkar leva som någon som öppnar munnen om det jag anser vara konstigt eller om jag ska falla in i trallen och bara knyta den svenska handen i den svenska fickan som så många andra gör.
Varför var det ingen som berättade att livet ska vara så knepigt att få ihop så att man är nöjd mer än tre sekunder? Får man en gåva så tas genast en annan ifrån en. Som om universum hela tiden balanserar livet. Det är så ytterst märkligt. Ännu en sak jag inte förstår. Fast, å andra sidan. Det är lätt att sitta i landet kyla och glömma bort att mäniskor dör i krig och svält och eländes och elände och mitt största problem är att jag nog har det en smula för bra, lite för lätt. Som en klok människa sade för ett tag sedan: om du svälter har du inte tid med att vara deprimerad för då dör du.
Men. Det är dags för ytterligare en kopp kaffe. En cigg och bara sitta i köket och njuta av att jag har haft en bra helg. Ska jag hela tiden tänka på samma saker så blir jag ju knäpp och det har jag då rakt ingen lust att vara alls. Det tog sin lilla tid att komma ur den förra knäppheten jag led av och varför sätta eld på sig själv gång på gång när man redan förstått att det gör ont med att brinna.
Kommentarer
Trackback