WoBWorld

Så stod jag där i duschen, efter många om och mera men. Medan varmt vatten föll som höstlöv på mina arma axlar, mjukade upp de stehårda musklerna och vattenånga fyllde allt jag kunde se. Doften av schampo i näsan och tankar som var kloka just innan de ramlade in i mig.

Jag stod där, som förstenat förmjukad och inte det allra minsta förudmjukad. Bara lät allt som är jag slappna av. Världen månde rämna vilken sekund som helst, det vet vi inte, men då, där var jag trygg. Det gör inte ont att känna sig själv när man har ett varm regn på huvudet.

Nu sitter jag här. Precis framför dig. Ibland inom dig. Ibland i dig. Samma samma men allt är annorlunda. Från då, där i duschen. Fast det bara var några få minuter sedan. Det slog mig att det skrämmer mig hur mycket folk vet om mig, hur mycket de tycker sig vara kloka nog att förstå mig, men att så få verkligen vet vem jag är.

Den nya tiden. Nu när alla som räknas och många av oss som inte knappt finns befinner oss på nätet. Det eviga, evinnerliga, nätet. Jag kan dö i samma sekund som jag precis ska skriva nästa bokstav, nästa mellanslag, men så många av mina tankar och ord och känslor och bilder finns kvar. Oerhört märkligt.

Förr var sådant förunnat de rika och framför allt de berömda. Hannibal, Alexander den store, Ceasar, Jesus, Napoleon, Vivaldi, Caruso, Elvis, Lennon, Churchill, alla de som gjort sig ett namn.

Nu kan vi alla göra oss ett namn. Törhända väldigt litet, men ändå inristat i historien på ett märkligt sätt.

Men ändå så är det väldigt få som känner mig. Om ens någon. Jag väljer mina vänner med stor omsorg, för att skydda min vilja och makt att styra mitt egna liv. Är du min vän är du det för evigt. Även då du inte själv räknar mig till din vän. Så måste det få vara. I mitt liv.

Sen finns det de som jag trodde vara mina vänner men som visade sig vara kattguld. De glimmade och glittrade men var egentligen bara skiten sten. Inget annat. De kan jag aldrig förlåta. Helt enkelt för att jag inte vill, för att mitt hjärta är litet som en ärta och däri finns bara plats för äkta guld.

Min nya gamla nya väldigt goda vän beskrev mig som han uppfattade mig då när vi gick i skola ihop som någon som var totalt annorlunda, som klädde sig annorlunda. Det gladde mig. Då har jag inte totalt missuppfattat mig själv. Då vet jag att den bild jag har av mig själv är i alla fall någonstans rätt. Fast, vilken bild är rätt? Den man har om sig själv? Den som andra har av en själv? Den som man visar andra? Den bild som de väljer att se?

Någonstans där i den där soppan finns det äkta. Om det nu finns ett äkta jag. Vi går genom livet och är säkra på att vi förstår andra och att andra förstår oss själva. Men hur skulle det gå till? För varje handling, för varje ord man yttrar finns en tanke, en känsla. Men när jag lämnar över mina handligar och ord så förutsätter jag hela tiden att den jag lämnar det till delar min tanke och känsla och den som får dem är säker på att jag delar dens tankar och känslor. Som om vi tror att vi kan läsa tankar.

Men det kan vi ju inte. Såklart. Så en från början god handlig kan uppfattas och därmed bli en ond handling. Givetvis funkar det likadant åt andra hållet med. Ont kan bli gott och gott kan bli ont och ingen kan veta hur resultatet blir.

Den enkla frågan "vad tänker du på nu?" kan ges i den allra vackraste omtanke men uppfattas som störande och rotande och jävligt jobbig. Vips så är grälet igång, fast ingen egentligen vet varför.

Sen har vi hela härvan med ironi. Jösses, bara det är ju värt ett kapitel i en bibleltjock bok. Det finns nog ingen i hela världen som anser sig vara okänslig. Tror jag. Men ändå är det väldigt många som uppfattas som just okänsliga. Ekvationen går inte ihop. Själv så har jag i många år haft ett stående skämt när man ska dela en dricka ur samma burk eller ta eller ge ett bloss på en cigarett från eller till någon. "Jag har inte AIDS, inte längre. Jag hade det en gång och fy fan vad jobbigt det var. Fick äta Alvedon i flera månader innan det gick över".

Nå, det där kan ju uppfattas som oerhört oklokt att säga. Men det hela går ju någonstans ut på att vi alla delar samma irrationella rädsla för att dela ens en liten microdels saliv med någon fast vi alla så gärna stoppar in hela tungan i ett kvinnokön tillhörande någon vi nyss träffat, på fredagsnatten. Dessutom finns ju den dimensionen att det bara är småkul att skämta om det absurda. AIDS går ju inte att bota. Det är ju så enkelt, alla vet det. Jag skämtar om det där för att jag väl någonstans är rädd för det hela fast jag egentligen borde vara så förbannat mycket räddare för att jag är storrökare och hinkar i mig alkohol titt som tätt.

Men inte uppfattar jag mig som okänslig. Så klart inte. Återigen, jag tror, bara tror, att ingen vill vara okänslig. Så därför känner man sig inte okänslig. Snarare känner man sig oerhört känslig i de fallen eftersom man vet att man balanserar på slak lina. Det är även det en del av tjusningen.

Så. Nu har jag en nygammal vän och han sade precis mitt skämt innan jag själv sagt det. Vi har båda levt hårt, på olika sätt. Hur ska jag kunna annat än att ta den mannen till mitt hjärta? En som till och med är lika okänsligt känslig som jag själv är?

Så han och hans fru låter jag komma nära. Men det betyder inte, säger INTE, att de som läser bloggen känner mig.

Men ni känner till mig.

Skillnad tycker då jag.