WoBWorld

Det är en sådan där dag när man finner sig mitt mellan sjuk och frisk. En trevlig sak att tänka. Inte så sjuk i själen längre att alla dagar blir till nätter och de enda färgerna man ser är olika nyanser av svart och grått och vitt. Det var länge sedan jag var så sjuk. Det känns som om det var på andra sidan livet vid det här laget.

Ändå är jag ju inte frisk än. Jag har inte styrkan att leva mitt liv utefter mina egna val än. Det blir ständiga kompromisser mellan vad jag egentligen vill och vad jag klarar av. Det tar allt för mycket tid att komma på var jag ska lägga den rubbande ribban när jag vaknat. Är det en dag när jag klarar att sätta mig på bussen och ta en promenad i stadsparken eller är det en dag när jag får nöja mig med att bara spankulera i Viskafors?

I dagens aviser såg jag ett citat av en dam, ett citat som talade rakt till mig. Hon sade att hon alltid stolt hyllat devisen att livet blir vad man gör det till, men att hon ärligt talat inte orkade göra mer just nu.

För det är ju så det är. Alla, alla, alla, brottas med sig själva och sina inre demoner eller yttre fiender. Men att vara hyggligt frisk betyder att man orkar ta striden. Det är när man inte längre orkar, när man trampat vatten i en evighet men all kraft är slut och förbi som man börjar sjunka. Då spelar det liksom ingen roll hur mycket man än får höra att alla kämpar, att alla trampar. Man sjunker likt förbannat.

När, undrar jag, ska de som orkar förstå att även själen, likt muskler, kan bli utmattade? När ska vi sluta jämföra alla andra med den egna förmågan? En person sade att jag projicerar (fint ord som personen använder lite då och då utan att riktigt förstå vad det betyder tycker jag) mina problem på andra. Samtidigt så är det precis vad den personen gjorde mot mig. Använde sig själv som måttstock för vad jag borde klara av och dömde mig som lat och självisk eftersom jag inte kom upp i dens nivå.

Men nu är jag frisk(are) än jag någonsin varit tror jag. Visst, det finns saker att göra, saker att se och uppleva. Men just nu så är jag redo att göra mer saker som gör ont än jag någonsin varit. För det är lite så jag ser på det hela. Att vara frisk betyder inte att smärta inte finns, men att ha kraften att leva med den.

Därför ska jag idag sätta mig på bussen. Även fast jag vet att jag kommer tycka det är obehagligt och svårt. Fast jag vet att paniken kan komma vilken sekund som helst. För jag känner att jag klarar av den. Idag i alla fall.

Det där med att leva är svårt. Man har ju inget val. Jo, det har man och jag har valt några gånger men som genom tillfälliga under så kom jag inte hela vägen fram mot det jag valde. Som tur var, är. Jag lever och tänker göra det till den dagen valen inte är mitt längre. Det kommer ske en dag, vare sig jag väljer att låtsas om att det inte sker.

Så. På med kläder, på med rustning inför rusning. Bussar och människor och sol och vind och vårkyla och tankar på en tripp till något som jag inte vet vad det är. På med allt som är vackert och av med det som är fult. På med osynlighetsmanteln och på med musiken i öronen. På med allt det som jag samlat på mig för att ha som verktyg när det som ramlat av återkommer. På med tankar om kärlek och vänskap och tussilagon och på med väldoft. PÅ med allt som är på och av med allt som är av.

För ärligt talat. Annars kan det kvitta liksom.