Att vara den man borde
Gårdagen var lätt surrealistisk. Märklig och märkligt stor. Det var dagen jag hörde min ömma moder uttala orden jag väntat ett helt liv på. Efter att ha blivit nedslagen och besviken och ledsen i alla dessa år så visste jag inte vad jag skulle göra när jag fick den där bekräftelsen jag väntat på i hela livet.
Så jag studsade och hoppade inombords och väntade på att livet skulle slå ett enda stort jätteslag mot mig. För det är väl så universum fungerar? Plus och minus blir alltid noll på något sätt. Men slaget kom aldrig. Det enda som rang i mitt huvud var känslan av att livet är gott och att jag nog troligen funnit mig vara på rätt ställe och rätt tid.
Jag var i la stada för att handla åt kära mor. Efter att allt var inhandlat så satt vi över ett glas vin och tjattrade om allt och absolut inget. Som vanligt. Ord som faller över ett köksbord men egentligen aldrig gror och växer upp. Tomma tankar om tomma handligar som blir till en enda stor tom känsla.
Kära mor har alltid varit missnöjd med vad jag åstadkommit. Alltid påpekat att jag borde kunnat göra bättre från mig. Att jag borde vara nöjd med att vara liten och kall och småsint. Kom jag hem med en fyra i betyg så högg hon direkt och frågade varför jag inte fått en femma. Så hopplöst att aldrig duga liksom. När jag sade till henne att en del finner mig rolig så sade hon bara "men, du är ju inte alls rolig". Ridå.
Men igår, där vid bordet, så drog jag fram det som ligger mig allra närmast. Det jag skriver. Jag frågade om hon ville höra vad jag skrev och när hon svarade så läste jag högt för henne.
Männskan började gråta. Eftersom jag reagerade med ryggmärgen så trodde jag att hon tyckte det var förfärligt och eländigt och tyckte synd om mig som skriver mest hela dagarna när jag inte kan skriva.
Hon tyckte det var bra. Hon sade att jag ska skriva. Att det är det som jag gör bra. Att det var väldigt bra. Att det var fantastiskt.
Så jag studsade och hoppade inombords och väntade på att livet skulle slå ett enda stort jätteslag mot mig. För det är väl så universum fungerar? Plus och minus blir alltid noll på något sätt. Men slaget kom aldrig. Det enda som rang i mitt huvud var känslan av att livet är gott och att jag nog troligen funnit mig vara på rätt ställe och rätt tid.
Jag var i la stada för att handla åt kära mor. Efter att allt var inhandlat så satt vi över ett glas vin och tjattrade om allt och absolut inget. Som vanligt. Ord som faller över ett köksbord men egentligen aldrig gror och växer upp. Tomma tankar om tomma handligar som blir till en enda stor tom känsla.
Kära mor har alltid varit missnöjd med vad jag åstadkommit. Alltid påpekat att jag borde kunnat göra bättre från mig. Att jag borde vara nöjd med att vara liten och kall och småsint. Kom jag hem med en fyra i betyg så högg hon direkt och frågade varför jag inte fått en femma. Så hopplöst att aldrig duga liksom. När jag sade till henne att en del finner mig rolig så sade hon bara "men, du är ju inte alls rolig". Ridå.
Men igår, där vid bordet, så drog jag fram det som ligger mig allra närmast. Det jag skriver. Jag frågade om hon ville höra vad jag skrev och när hon svarade så läste jag högt för henne.
Männskan började gråta. Eftersom jag reagerade med ryggmärgen så trodde jag att hon tyckte det var förfärligt och eländigt och tyckte synd om mig som skriver mest hela dagarna när jag inte kan skriva.
Hon tyckte det var bra. Hon sade att jag ska skriva. Att det är det som jag gör bra. Att det var väldigt bra. Att det var fantastiskt.
Ord jag väntat på i snart 40 år.
Livet är annorlunda nu. Det är rätt. Det är mitt. Mitt liv är gott. Även om det finns elände och skit och bedrövelse och även fast jag är en halv människa är jag helad. Jag är hemma.
Min fader sa alltid att man kan bli precis vad man vill och att det viktiga är att bli det man vill.
Han hade rätt.
Livet är annorlunda nu. Det är rätt. Det är mitt. Mitt liv är gott. Även om det finns elände och skit och bedrövelse och även fast jag är en halv människa är jag helad. Jag är hemma.
Min fader sa alltid att man kan bli precis vad man vill och att det viktiga är att bli det man vill.
Han hade rätt.
Jag krossar fönstret
Tar mig in i ditt rum
Det är en helt ny värld
Men jag är alldeles lugn
Jag krossar fönstret
Tar mig in i ditt rum
En helt ny karriär
I en helt ny stad
Dom vill verkligen ha mig kvar
Dom vill verkligen ha mig här
En helt ny karriär
Och nära gatan
Med en blödande hand
Så länge fötterna bär
Så länge lungorna kan
Och nära gatan
Var det du som vann?
En helt ny karriär
I en helt ny stad
Dom vill verkligen ha mig kvar
Dom vill verkligen ha mig här
En helt ny karriär
En helt ny karriär
En helt ny karriä - är, en helt ny karriär
En helt ny karriä - är, en helt ny karriär
En helt ny karriä - är, en helt ny karriär
En helt ny karriä - är, en helt ny karriär
Kommentarer
Postat av: anna
Men! Jag har ju sagt att du kan skriva! Tycker ju att du borde ge ut din blogg i bokform.
Trevligt med ett "erkännande" från morsan.
Postat av: WoB
Jo folk säger det. Men så säger andra människor att jag borde hålla tyst för evigt och det är nog dem jag lyssnar till är jag rädd för. Men om kära mor tycker det är bra så är det nog rätt bra mellan varven.
Tack förresten. Glömde att skriva tack. Bara en sådan sak. :-)
Postat av: Junie
Skriv skriv skriv! Men det vet du att jag tycker. Vill förresten påpeka att plus minus blir minus. Bara för att göra allt värre liksom.
Postat av: WoB
Jo det verkar onekligen som att det är det jag borde göra. Pust, tja, matte är inte min starka sida, det är snarare min oerhört svaga sida, men jag litar en ett geni när det gäller det där :-)
Trackback