Samtal med en bartender

Jag sitter bekvämt. Sitter gott. Sitter varm och trygg och lycklig. Inte så rik, inte så vacker, inte så något att visa upp. Min innehållsdeklaration är lång och obegriplig. Saltsursötmjukhårdfelrätt. Syra och basiska blandningar.

Som den uppmärksamma läsare upptäckt så finner jag döden fascinerande. Den har följt mig hela mitt liv. Varför vet jag inte. Kanske för att jag växte upp med en far som hela tiden balanserade på dödens rand. I alla fall om man som barn skulle följa de vuxnas prat. Var det inte det ena så var det det andra. Sen kom de där åren när han var slut och förstörd och borta och avputsad från livets glasruta. När alla dagar var en kamp. Slangar och sprutor och kylan som drabbar en tunn, tunn cancerkropp.

De där dagarna när jag som sjuksköterskestuderande ville skrika åt honom att inte tända nästa cigg. Åt samma man som brukade stöka omkring i köket mitt i natten och koka kaffe och röka en av dagens alla Röd Commerce mitt i livet. När alla andra sov.

Nu är han borta. Så borta. Jag kan besöka graven och finna mig själv trampa på gräset ovanför honom. Åka hem, sova en stund och sedan vakna klockan 3, tända en av dagens alla cigg och dricka lite kaffe. Sådan far sådan son.

Döden är någon som jag aldrig släpper. LIka rädd för den som jag söker den. När en av mina morbröder dog så sade hans bror att "fasen, jag ska slå honom, jag ska dö tidigare". Den första var 52 när han dog, mannen som aldrig var tyst hade just fyllt 50. Så han slog sin bror.

Jag har alltid sagt att jag kommer dö innan jag är 40. Men nu känner jag att fan heller. Jag vill bli 100000000 år.

Fast. Är det inte döden som håller oss från synden? Om livet vore oändligt så skulle ju det inte finnas någon anledning till att sluta sina syndfulla vägar. Varför sluta med det som är elakt om det inte någonsin tar slut? Döden är födelsen av det goda.

Just nu lever jag ett väldigt gott liv. I morgon kommer jag dricka kaffe med en alldeles ny vän, en sådan vän som jag nog hade behövt redan för 30 år sedan kanske. Vad som väntar sedan vet jag inte. Men det rör mig inte i svansen. Jag viftar på den ändå.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback