WoBWorld

Jag är inte längre kreditvärdig. Men det behövs inte längre. Gods och gull är inget jag söker. Jag har allt jag behöver. Allt jag letat efter fanns hela tiden precis framför näsan på mig och nu har jag vaknat ur drömmen om ny bil och hus och pengar på banken och i fickan.

Helgen var fantastisk. Allt jag redan hade fanns där, mina djur, min lägenhet, ciggen och kaffet, musiken, böckerna och lusten att leva. Men efter det fick jag två gåvor på en och samma dag. Som om den där guden som jag inte tror på helt plötsligt blev sur och tänkte att "nu är jag trött på tjatet om att jag inte finns, nu ska jag allt visa att även jag kan vara god".

Jag fick besök av en gammal god skolkamrat med fru. Besök här i min lägenhet. Där jag suttit berusade och ensam så många gånger och från början trodde att livet var både över och förbi. Dricka kaffe och tjattra om allt och inget och bara vara "normal". Som om jag vore någon som faktiskt kan vara som folk.

Sen kom min yngsta son. För första gången på 5 år sov han över. Vi tjattrade och tjatade, gick på promenader med Kita, långt in i skogen och ständigt pratande. Vi tog en fika i den ombyggda kyrkan på höjden över Viskan. Tittade på Family guy, 2 och 1/2 män och åt och pratade och pratade.

Regnet hängde i luften men det märkte vi nog inte förrän vi märkte att hunden var alldeles smådroppig i pälsen.

Så den där känslan som jag har i bröstet var en smula ovanlig när den dök upp. Det tog ett tag innan jag insåg att jag är tacksam. Det tog ett tag innan jag fann att det inte var något fel av mig att vara tacksam. Att jag har rätt att vara det.

Inget är egentligen annorlunda än det var i torsdags. Förutom allt. Inuti mig är det samma sammelsurium av motstridiga känslor och splittergranater som ständigt briserar. Men det är helt ok. Jag är funtad så. En vandrande motsägelse.

Men, återigen men. Något håller på att hända. Det har hänt i ett år nu och för varje dag blir luften jag andas lite lättare och mer syrerik. Saker faller på plats. Kanske kan jag snart sätta fingret på vad som hänt och skynda på processen. Eller så får det bara rulla på och rulla på tills jag en dag sitter och finner mig själv vara så hel en människa kan bli. Det känns som att det inte är så långt dit längre.

I hela mitt vuxna liv har jag varit ack så rädd för döden. Vägrat, vägrar acceptera den som det slutliga målet. Den där rädslan har förlamat mig. Fått mig att vakna livrädd och somna svettig. Drivit mig till sinnesrubbad gräns och ibland över den. Min vän flaskan har satt sig ned bredvid mig och viskat i mitt öra att döden kanske inte kommer nå just mig om jag bara häller upp ännu ett glas. Om jag bara fortsätter jaga silver och guld och människors kärlek. Kanske kan jag då vara den enda människan, varelsen i tiden var den som överlever livet.

Så är det ju inte. Kanske är det så att den där första gången jag tänkte annorlunda än det flaskan viskade den allra första gryningen av mitt verkliga liv? Då när jag trött och slut lade mig ned för att inte stiga upp på flera år.

Det sägs att jag slösar med min tid. Att jag borde leva. Men det gör jag ju. På mitt sätt. Ju mindre jag lyssnar till andras röster, människor och flaskors, så finner jag att allt blir bättre.

Livet kära vän är något att gripa. Utifrån de händer man själv har.