När allt är bortslösat men ändå kvar

Galenskap har färgat mina dagar. Men jag skäms inte. Alls. För mina galenskap är ofarlig för andra. I alla fall de som inte är nära mig. För de nära så har den ibland varit totalt destruktiv och fått dem att tvivla på kärleken och att vara beroende av någon. Men jag tror det där har löst sig, med åren, inte på grund av mig men på grund av livet.

Ända sedan jag var så lite att jag inte förstod att jag var liten har jag kämpat för att vara mig. En oerhört god självkänsla men ett totalt kass självförtroende har stridit i mig. Jag har varit min egen värsta kombatant. Bomber som jag slänger på mig har skadat endast mig. Till slut.

En lägenhet. Skuld, ränta, känslor som ligger utanpå huden. Tårarna som strömmat fast en man inte får gråta. Det är kvinnans rätt att gråta men mannens SKAM.

Ensamheten som kväver alla desperata andetag. Känslan av att man vet att man är värd mer men inte förstå hur man ska klargöra det för andra. Orden bakom ryggen, framför bröstet. Allvarliga samtal med människor som gör sig själva, för just den stunden, till domare och bödel. För att glömma sina egna glas vin, för att glömma sina egna dagar hemma när OS går på tv. För att glömma när de skällde på frun. För att bara glömma sig själva. När de trycker upp sina son mot väggen för att sonen frågar en fråga. Då är det bra att hugga huvudet av mig. Bara för att glömma.

Jag är nog bra att ha när man vill ösa sitt hat över sig själv över någon annan. Men nu för tiden går jag inte med på det. För något år sedan var det någon pellejöns som skrev inlägg på min blogg under olika namn utan att förstå det här med IP-adresser. Den är tyst nu för tiden och jag hoppas att männskan mår bättre och slipper hata mig för att orka gå upp på morgonen.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback