Människor som bär mig

Människors godhet bar mig hit. Men det var svårt att förstå det när jag var mitt i stormen som var jag själv. Men hela tiden har jag haft goda människor som stötta mig så att jag kunnat gå framåt även då jag trodde att jag hela tiden föll.

Alla från mina barns mödrar, mina barn, arbetskamrater, terapeutrar, läkare, vänner, okända människor och många som läst bloggen och tagit sig tid till att slänga in en kommentar, kommentarer som inte alltid fallit mig på läppen men som allt som oftast väckt tankar och idéer som varit till min egna gagn även fast de inte varit i stil med den första tanken.

Sara, en läsare av bloggen,  som skickade pengar. Hon skickade pengar och ett handskrivet brev med frimärken till en ensam man som satt och tyckte fruktansvärt synd om sig själv, en man som var totalt handlingsförlamad av livet och att vara övergiven. Brevet sitter på mitt kylskåp, men en hälsning till Chips i slutet. Att bli riktigt sjuk lär en att det finns goda människor, godare än man trodde var möjligt.

Min mor som aldrig slutat vara bekymrad. Vi krigar mest hela tiden men ändå så vet jag att när allt är kaos i skallen så är det till henne kan ringa. När jag inte sovit på 5 dygn är det till henne jag kan gråta ut min ångest över att tro att jag aldrig med kommer kunna somna.

Mina ex varav några är mina vänner. Goda vänner. Människor som insåg att de inte kunde hantera mig eftersom jag inte själv kunde hantera mig. Men som finns kvar i mitt liv.

Mödrarna till mina barn. De som fått förklara för barnen varför pappa låter konstig när han pratar. Varför han är så trött hela tiden. Varför han inte kom när han lovat. De som skällt på mig, pressat mig, tvingat mig till att ta ett steg till. De som jag gjort så illa men som ändå tagit sig tid att avsky mig. För att de har tagit allt ansvar för barnen medan jag suttit och varit sönder någonstans där ingen når mig, inte ens jag själv.

Mina vänner
som tålmodigt stått vid min sida fast jag flytt dem. De är få, så få, men så äkta. Sergej, Chrille, Jonas. Roger, fast det blev för mycket för honom.

Chips. Min älskade katt som alltid funnits där sedan 2003. Som har tröstat och krävt. Som har berikat mitt liv på ett sätt som hon nog är ack så kattmedveten om.

Kita som just kommit in i mitt liv på heltid och som tar med mig ut på äventyr.

Sedan finns de som dragit ner mig. Som kallat mig för loser, förstörd, skadat gods, som övergivit och svikit och lämnat ett minfält för mig att gå över. Men ärligt talat så bryr jag mig inte så mycket om dem längre. För det är mest synd om dem som har tid och lust att sprida gift istället för styrka.

Jag vill bara hälsa alla att jag mår bra. Förbannat bra. Det finns saker att arbeta med, så många saker. Så många saker att det vimlar i skallen på mig. Men jag vet nu, äntligen att även om jag sjunker ibland så kan jag simma. Och alla människor kring mig, på alla sätt, fungerar som flytväst.

Risken att jag drunknar är så liten att den inte längre finns.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback