Att göra det som är viktigt.
Det är märkligt hur vi låter de små sakerna stå ivägen för de stora. Ni vet, alla som säger, klagar: jag har så mycket att göra att jag inte hinner med det som är viktigt. Nähä? Så du gör det som är oviktigt och struntar i det som är viktigt?
Det är argumentet har jag hört till dödagar av mina kollegor i vården, oavsett vilken nivå jag befunnit mig på. Lägg märke till att de olika nivåerna är oerhört viktiga inom vården, lite som när man gjorde lumpen. Störtlöjligt enligt mig eftersom alla borde kämpa för samma sak, alltså patientens/vårdtagaren/kunden/människans väl och ve.
Men gång på gång har jag hört att man suckar över att man inte hinner med det som är viktigt. Prioritering någon?
Men det där verkar gälla i "verkliga livet" med. Så många föräldrar som inte hinner med sina barn för att de måste göra karriär. Men det är ju för barnens skull de gör den där karriären. För att barnen ska kunna växa upp utan att sakna något. Förutom sina föräldrar då.
Själv var jag välsignad med en far som var hemma med mig från vaggan till skolan. Vi hade förbannat kul jag och min far på den tiden. Visserligne skulle nog socialstyrelsen ha synpunkter på några av miljöerna jag befann mig i men inte har det skadat mig. Snarare tvärtom. Det var hos de halt och lytta och beroende och skapande människorna jag lärde mig att hitta mitt egna hjärta. Utan den erfarenheten hade jag varit en mycket kallare människa tror jag.
Jag minns hur vi brukade gå till en man utan ben. Han hade förlorat dem i "socker" som diabetes kallades. Han hade sådana där handstärkare som jag fick prova. Sådan med ett handtag och en fjäder och så skulle man klämma åt handtaget. Hur kul som helst. Så medan far och mannen tog varsin sup så åt jag apelsin och försökte desperat klämma ihop det där handtaget med mina små 5-års händer. Så klart gick det inget vidare. Men jag kan fortfarande inte gå förbi en sådan där i en affär utan att belåtet klämma ihop den.
Så jag levde i okunnighet om att lämnas på ett dagis där jag fick stå i fönstret och gråta medan mina föräldrar satte sig i sina bilar och åkte iväg. Varje gång jag skulle göra det där mot mina barn så mådde jag så jävla kass. Även jag gjorde allt utom de saker som var viktiga. Men så gick jag sönder med.
Prioritering. Lärde mig innebörden den där dagen jag bara gick från jobbet i november 2004 och sedan dess har jag slutat bry mig om oviktiga saker och koncentrerat mig på det som är viktigt. Just nu är det mig själv, eller har varit kanske jag ska säga. Jag är nog en smula förbi det stadiet, nu ska jag ta tag i andra saker. Viktiga saker.
De oviktiga tar jag när jag hinner.
Eller inte alls.
Det är argumentet har jag hört till dödagar av mina kollegor i vården, oavsett vilken nivå jag befunnit mig på. Lägg märke till att de olika nivåerna är oerhört viktiga inom vården, lite som när man gjorde lumpen. Störtlöjligt enligt mig eftersom alla borde kämpa för samma sak, alltså patientens/vårdtagaren/kunden/människans väl och ve.
Men gång på gång har jag hört att man suckar över att man inte hinner med det som är viktigt. Prioritering någon?
Men det där verkar gälla i "verkliga livet" med. Så många föräldrar som inte hinner med sina barn för att de måste göra karriär. Men det är ju för barnens skull de gör den där karriären. För att barnen ska kunna växa upp utan att sakna något. Förutom sina föräldrar då.
Själv var jag välsignad med en far som var hemma med mig från vaggan till skolan. Vi hade förbannat kul jag och min far på den tiden. Visserligne skulle nog socialstyrelsen ha synpunkter på några av miljöerna jag befann mig i men inte har det skadat mig. Snarare tvärtom. Det var hos de halt och lytta och beroende och skapande människorna jag lärde mig att hitta mitt egna hjärta. Utan den erfarenheten hade jag varit en mycket kallare människa tror jag.
Jag minns hur vi brukade gå till en man utan ben. Han hade förlorat dem i "socker" som diabetes kallades. Han hade sådana där handstärkare som jag fick prova. Sådan med ett handtag och en fjäder och så skulle man klämma åt handtaget. Hur kul som helst. Så medan far och mannen tog varsin sup så åt jag apelsin och försökte desperat klämma ihop det där handtaget med mina små 5-års händer. Så klart gick det inget vidare. Men jag kan fortfarande inte gå förbi en sådan där i en affär utan att belåtet klämma ihop den.
Så jag levde i okunnighet om att lämnas på ett dagis där jag fick stå i fönstret och gråta medan mina föräldrar satte sig i sina bilar och åkte iväg. Varje gång jag skulle göra det där mot mina barn så mådde jag så jävla kass. Även jag gjorde allt utom de saker som var viktiga. Men så gick jag sönder med.
Prioritering. Lärde mig innebörden den där dagen jag bara gick från jobbet i november 2004 och sedan dess har jag slutat bry mig om oviktiga saker och koncentrerat mig på det som är viktigt. Just nu är det mig själv, eller har varit kanske jag ska säga. Jag är nog en smula förbi det stadiet, nu ska jag ta tag i andra saker. Viktiga saker.
De oviktiga tar jag när jag hinner.
Eller inte alls.
Kommentarer
Postat av: Junie
Jag håller med dig om det där med att prioritera. Det måste man göra. Ibland är det dock ganska svårt. Saker som anses viktiga av andra kanske inte känns viktiga för mig och tvärtom. Och ibland ändrar man åsikt, ångrar hur man prioriterade. Prioriterar om totalt. Allt är ett enda spel, betting på hög nivå med lyckan som insats. Är det inte så?
Postat av: WoB
Jo nog är det svårt. Och just det där med att man tror man är rätt ute i sina val men sedan upptäcker att det var åt fanders gör ju det hela ännu svårare.
Trackback