WoBWorld

Alltså. Jag mår verkligen bra. Egentligen. Ärligt talat. På riktigt. Faktiskt. Jag intalar mig själv det hela tiden. Att jag har det förbannat bra. För det är ju så det är. I sanning.

Men så kommer de där gamla, gamla tankarna tillbaka. Om att mitt liv är ett enda stort misslyckande. Jag gör ju för helvete inget. Alls. Jag bara finns. Existerar. En böld på samhällets rygg. En sådan man inte når men som gör ont och ömmar.

Mitt liv, min tillvaro gör ut på att vakna, göra precis ingenting och sedan somna. Inget som finns på riktigt. Om jag dog i natt skulle ingen märka någon skillnad förutom att ett bussäte vore ledigt. Skriva. Som om ja gkunde skriva. Jag vill så gärna men kan inte. Mina ord, de som faller ur mig som vatten från en grotta är oviktiga. Inget att lägga märke till.

Det är allt jag har. Mina ord. Men de är tomma. Ord är tomma. Jag försöker verkligen. Klädd i svart söker jag sanningen. Men den undslipper mig. Den slinter av och an och försvinner från mig. Min jakt är förtvivlad men osökt. Ingen vill ha den. Allt det som är jag, som jag beskriver är en lögn. WoB är någon jag inte längre känner. Det är någon jag ikläder mig, som för att spela Hamlet på en scen. Själv är jag långt förbi det.

Så jag själv mår bra. Tro det och alla blir lyckliga. Alla kommer skratta åt eländet. Kött och blod. Nerver och substans. Så bygger man ett liv.