En livräddare.

Hur gör man för att glömma smärtan i kroppen, lusten att göra sönder allt man har, tvånget att förstöra sig? Man lyssnar till blues. Så klart. Varför hade jag glömt det? Hur kunde jag glömma det? Vad var det som gjorde att jag inte gjorde det redan när den allra första knivseggen rispade huden på min rygg? Faen vet. Men nu känner jag mig helt ok. Ledsen men levande. På grund av bluesen. Bara för den.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback