WoBWorld

Det snöar. Så ovanligt. Så konstigt. Ytterst märkligt. Hur mycket snö kan det finnas där uppe i himlen? Hur får änglarna plats? Här nere på kalla jorden döljs alla misstag och synder under gnistrande vitt vatten. Jag själv sitter och funderar på att det nog var så mitt liv såg ut för några år sedan. Allt låg begravt under isande kalla kristaller och jag kunde inte förstå vad det var som döljde sig under de högar och kullar jag var tvungen att ta mig igenom dagligen.

Men sedan dess har jag själv skottat och jämnat ut samtidigt som själens vår har tagit hjälp av tiden och livsvärme för att töa upp så att jag kan se vad jag har omkring mig. Det är skönt med vår och värme. Även om en del saker som kommer upp i tö kanske skulle göra sig bättre djupt under en driva. Ät inte gul snö.

Idag är ännu en av de där dagarna som ligger naken och vid framför mig. Min att ta, min att styra. Min att avnjuta eller avsky. Resultatet vet jag än så länge inget om. Det visar sig även det med tiden. Istället för att vara rädd för dagarna har jag börjat bli en smula nyfiken. Frågar mig själv hur det ska bli.

Igår började som en fullständig katastrof. En känsla av djupaste ensamhet och ängslan som smälte ihop med de drömmar jag haft innan jag vaknade. En malande känsla i magen av att något var fruktansvärt fel. Men det blev ju bra det med.

En kopp kaffe, en cigarett. Lite skratt åt tvn, ett chattsamtal med min äldsta son som nu för tiden är den kloka av oss och en ny upptäckt gjorde dagen helt klart värd att komma ihåg. Den nya upptäckten bestod av Rod Stewart. Jo, jag lovar. Jag trodde aldrig jag skulle säga det men karln är ju faktiskt väldigt bra. Ja, alltså, inte det han gör nu för tiden. Men de tidigaste sakerna är ju helt löjligt bra. Vilken röst. Synd att han larvar bort sin talang. Tack Spottan för att jag kan upptäcka sådana där små pärlor. Jag hade aldrig i hela mitt liv sökt upp en skiva med Stewart om det inte hade varit för att man kan botaniser i musikdjungeln så lätt som Spotify tillåter.

När det gäller äldsta sonen så förstår jag inte vart han fått allt sitt vett från i så tidiga år. Jag smickrar mig själv med att tro att han ärft en smula av sin förmåga till att tänka ett steg längre än vad som kan betecknas som bekvämt av mig. Fast utan min själviskhet och inbillskhet. Utan mitt enorma ego. Men att prata med honom brukar sluta med att jag mår en smula bättre i alla fall.

Idag har börjar lysande. Vaknade upp i vettig tid. Medan det fortfarande är ljust ute. Kaffet smakade gott. Många av mina bekymmer är om inte lösta så ialla fall på gång att lösa sig. Så jag är nöjd. Inte stolt men nöjd. Vad jag ska göra nu vet jag inte. Alltid blir det något. Det tendrar att bli det hur man än gör.

Gott så.