Mina memoarer, del XV

Det är oerhört retande att jag alltid ska bli så förbenat spänd efter att ha varit uppe några timmar. Hur jag än försöker så spänner sig hela kroppen, axlarna hamnar någonstans strax över öronen och huvudvärken, det nack och rygg-onda tar allt mer plats i mitt medvetande och jag får svårt att svälja.

Men, för det finns ett stort men, allt det där renderar allt mindre ångest. När jag förut var tvungen att hals över huvud (tihi, det var ju fyndigt kom jag på) var tvungen att största till närmsta tysta, mörka, ställe och lägga mig medan ångesten red min själ i flera timmar kan jag nu konstatera att det där är ju obehagligt men inte farligt.

Inte alla gånger. Inte ens i närheten alla gånger men ofta. Så ofta att mitt hopp om att bemästra ångesten totalt växer. Är det som den där märkliga läkaren förklarade för mig för ett år sedan? Att panikångest liksom bränner ut sig själv efter att man levt med den tillräckligt länge? I juni är det 19 år sedan den dök upp inom mig. Tog över mig totalt i en bil på väg från Läckö slott. Jag kommer ihåg varje sekund av den där dagen. Det är som om minnet liksom har etsat sig fast i mig.

Den kom inte helt oväntat, nu när jag ser på det hela så här i efterhand. Jag hade drabbats av en panikattack tidigare fast då var det en naturlig sak som triggade den, nämligen att jag klättrat högt upp i ett kyrktorn på Visingsö. Upp för en oerhört brant trappa. Väl uppe avnjöt jag utsikten en stund innan jag blev helt snurrig och matt och var tvungen att på rygg "krypa" nedför de där trapporna med hjärtat dunkande i bröstet och flimmer framför ögonen.

Men som sagt, det var inget jag inte kunde förstå. Att jag däremot blev helt yr, snurrig, spänd, övertygad att jag skulle svälja tungan, illamående och panikslagen för att dö i en bil på väg efter en synnerligen trevlig utflykt på ett resemål som gav mig alla de lukter och smaker som ett gammalt slott kan ge för en som är historiefreak. Det kunde jag inte förstå. Alltså var jag döende. Förgiftad, hade stroke eller bara skulle helt enkelt stendö där i bilen. Det kunde jag inte förstå.

Sedan dess har hela mitt liv färgats av min panikångest. Oräkneliga piller, terapi i mass, alkohol som flödat för att kunna lugna hjärtat om så i bara några minuter. Rädsla för allt. Allt, allt. Jag har utvecklat fobier för allt. Precis allt du kan tänka dig. Som att äta kött eller kyckling, man kan ju sätta i halsen, inte äta bland andra, gå på bio, man kan ju inte bara resa sig och gå ut, ta en promenad, man är ju långt hemifrån. Gå till tandläkaren även fast jag har haft sådan tandvärk att jag skrikit rätt ut. Åka hiss, buss, bil, stå i kö, handla, sitta på möten, umgås med vänner, bjuda in människor till mitt hem, ringa telefonsamtal, öppna kuvert som kommit med posten, gå till frisören, ja fan, allt du kan tänka dig som är utanför min säng i mitt sovrum.

Vissa dagar under de här 19 åren så har jag inte ens kunnat gå utanför mitt sovrum. Ibland har jag varit tvungen att slita av mig kläderna och springa in i duschen i ett mörkt badrum och stå under duschen i flera timmar för att sedan ligga på golvet i det svarta badrummet medan jag hållt i min tunga så att den inte ska falla ner i halsen på mig så att jag kvävs. Detta har hänt gång på gång, trots att jag VET att det är irrationellt. Totalt utan möjlighet.

Men nog kanske det är som läkaren sade. Jag har inte haft en riktigt panikattack på månader. Ångest, jag visst. Men ingen panik. Kanske, kanske har monstret dött i mig?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback