WoBWorld

Hur blir man en bättre människa? Hur i hela fridens namn ska man veta vad som är det optimala för just en själv? Alla har väl säkerligen en egen uppfattning om vad som är en bra person. En del tänker i teologiska termer, en del jämför sig själva med sina föräldrar eller vänner eller grannar eller Moder Theresa. Jag har förlorat kompassen för länge sedan.

Det var så många år som jag gjorde allt för att inte vara det man ville jag skulle vara, så när jag väl landade från det där så upptäckte jag att jag gjort allt av trots även fast det gick mig själv emot. Etik och moral och sunt tänkande fick vika för den benfasta övertygelsen om att ingen skulle få fånga mig igen. Inte en gång skulle jag göra som andra sade åt mig. Så när mina nära och kära bad mig sluta vara så förbannat självdestruktiv såg jag det som ett bevis på att jag var ute på rätt väg.

Ner i diket gång på gång. Även fast det gjorde ont så ställde jag mig på mina själsliga styltor. Uppe långt över alla andra trodde men för tusan. Jag låg ju i en ravin av egendomlig kärlek till mig själv och stolthet som gått långt över gränsen till vad som är normalt och sunt. Dränkt i mitt egna smicker och den där rösten som hela tiden sade åt mig att allt var någon annans fel. Absolut inte mitt. För att vara så benfast övertygad som jag är över människans egna valmöjligheter så är jag väldigt övertygad om att det inte gäller mig själv.

Men med åren, tiden, timmar och sekunder, har jag kommit på att det där kanske inte för mig vidare på det sättet jag trodde. Att det snarast håller mig fast i ett barns sätt att se på världen. Så vad göra nu då? Nu när jag inte längre har kartan.

Nog vet jag vad jag tycker gör en god människa. Men det gäller att acceptera att jag kanske inte har allt som behövs för att bli en sådan drömmänniska. Så nu ska jag bara hitta vem jag är.

Inte helt lätt att titta mot solen när man gått ett helt liv med slutna ögon.