WoBWorld

Skam. Den där känslan som de flesta av oss känner ibland. Själv så lever jag med tanken på att skammen är min drog. Det jag söker, febrilt, ofta. Helst hela tiden. Skam. Bli full på dagen och sjuk på natten. Utan att sova, bara slockna. Skam är ordet. Skam. Skam. Att uppleva, drunkna i och låta falla isär.

Inte för att livet är något att slänga bort. Alls. Det är visst vackert säger de som kan. Själv kan jag inget. Alls. Bara andas, svälja skammen och lyckas med att somna igen.

Min doft är rök, whiskey och gammalt. Inget för barnen att andas in. Alls. Färgen jag bär är grå eller svart. Namnet jag bär är mitt och bara mitt. Men det smakar som skam.

Visa dagar, när allt blivit fel och vindt, önskar jag att jag kunde tro på något alls. Bara på något. Men förbannade sinne som jag har tror inte på något. Jag ser igenom bluffen om en gud. Det finns inget sådant. Bara en rökridå för oss människor att skylla eller hylla. Så klart det inte finns något sådant. Man måste nog fan vara sinnessvag för att tro. Jag är tyvärr en smula klok. Fel, smart, men inte klok. Absolut inte klok.

Så jag dricker väl lite mer kaffe. Röker en cigarett till. Bara för att utmana döden. Håna dess existens. Skratta fanskapet rakt i ansiktet. Dra ner röken djupt ner i mina lungor. Så djupt ner att den stannar där. För evigt